Den här morgonen går mina tankar till vårt älskade grannland ♥

Idag har jag haft en väldigt glad och stolt femåring!

Det var ju hans allra sista dag på dagis idag!
Lite konstigt egentligen. Han började ju nyss...?

Den här gamla, sentimentala tanten tycker att det känns lite blandat.
Visst känns det underbart och roligt, men samtidigt känns det ju pyttelite trist också.
Hans dagis har varit så bra, och fröknarna har varit underbara!

Jag hoppas så innerligt att han kommer att trivas minst lika bra på sexårs sen.

Men nu har han äntligen sommarlov!
Jag har haft så dåligt samvete över att han får vara ledig så kort tid, men det är ju bättre än ingenting.
Och den månad han är ledig kommer att vara fullspäckad med massa roligt, så det blir nog bra.

Här kommer han utspringandes, superlycklig, med nya teckningar och ett halsband till mig!
Lite suddig, men det är faktiskt inte helt lätt att fota en unge som springer.


Min älskade, stora, fina och underbara pojke lämnar dagis för allra sista gången. Snyft!

Finns det någon lag på hur smarta femåringar får vara egentligen?

I fredags åkte vi buss hem från dagis (för allra sista gången!).
Vid OK stod en lastbil parkerad, och på den stod det "Blue Water".

Jag läste det åt grabben, och undrade om han visste vad det betyder.
Bara sådär lite på skoj, och var helt beredd på att få förklara det sen.

"Blått vatten", sa han utan att tveka.

Nog för att jag redan vet att han är übersmart, och jag är rätt säker på att han har samma sorts minne som jag har, men jag blev ändå rätt förvånad faktiskt.

Och man (jag) (och Roger) (och mommo också) blir ju lite orolig över hur det kommer att gå i skolan sen.
Jag behövde nästan aldrig plugga, knappt ens på gymnasiet, så jag blev ju lite uttråkad, skoltrött och slö.

Så jag hoppas verkligen att han kommer att bli stimulerad och utmanad på rätt sätt.
Det får faktiskt inte vara för lätt.


Jag håller på att rensa bland alla bilder jag har på datorn, och så hittade jag den här.
Den är från 2008 nångång... tror jag.
Hur söt får man vara...?

Det var nåt konstigt ute när jag slutade jobbet idag.

Så... ljust! Och varmt! Jag tyckte att jag hörde någon prata om "sommar", men kan det stämma verkligen?

Jag, syrran, brorsan och Ebba, brorsans hund, hamnade iallafall ute i Järnvägsparken en sväng. Man måste ju passa på när solen skiner.

Självklart hade jag kameran med mig, och självklart passade jag på att fota världens kanske sötaste hund.
Garanterat inte den smartaste... men sötaste kan jag gå med på, hehe.

Men satan vad svårt det är att fota någon som aldrig är stilla.
Klicka bara på bilderna, jao!

Alltså, varför skriver man så? Kan man hamna framför rätt bil?

Jag är typ världens snällaste.

Okej, nu vet jag vad ni tänker, men jag ÄR faktiskt det.
Jag har nämligen varit barnvakt idag!

Grabbens bästa kompis kom hit på besök och stannade i ungefär två timmar.

Vi har fixat tatueringar, spelat spel och tittat på barnprogram.
Jag plockade till och med fram min inre lektant och drog med mig ungarna, och kameran förstås, till Järnvägsparken.
De har busat och lekt, och sprungit och sprungit och... sprungit. Konstigt nog var det bara jag som verkade bli trött av det.

Jag vet i alla fall två grabbar som kommer att sova som stenar inatt.
Själv har jag 154 bilder att gå igenom nu, så vem vet när jag ska få sova...

Vilken tur att det funkar så jäkla bra med radbrytning och styckeindelning när man bloggar från mobilen...

Skulle inte blogg.se komma med en app för flera månader sen?
Jag väntar otåligt!

Gah, är det lagligt att vara såhär trött? Grabben låg och tänkte på döden igår kväll, och blev ledsen och kunde inte sova. Jag kommer att glömma bort er när ni dör, grät han. Vem ska ta hand om mig då? Mitt lilla hjärta... Så vi satt och kramades ett tag, och pratade om döden vid 22 en söndagskväll. Mysigt ändå, men jobbigt idag!

Jag minns tyvärr inte var jag hittade den här bilden någonstans, men I LOVE IT.

Och den beskriver ganska väl hur bra jag har sovit inatt. Det känns faktiskt som att jag kan ha blivit spöad av en ninjakatt.

Min grabb är nästan aldrig ledsen.
Det händer faktiskt så pass sällan att det känns som att jag inte riktigt vet hur jag ska trösta när tårarna väl rinner.

Men även om jag är kass på att trösta så gör jag det lite "dåligt" med flit också.
Beroende på situationen, givetvis - jag är inte helt kallhjärtad och dum i huvudet.
Men att han ramlar och slår sig till exempel är faktiskt inte hela världen.

Jag vill inte vara en sån där mamma som förskräckt rusar fram så fort det är något och gör det till världens största grej och skrämmer upp barnet.
ÅH NEJ, slog du dig?! Såååjaaa, kom till mamma! Herregud! Jordens undergång! Döden döden!

När min grabb slår sig och kommer till mig så undersöker jag skadan (som oftast inte ens syns) lite snabbt, och kan ju faktiskt oftast konstatera att det inte är något farligt, och så säger jag att jag förstår att det gör ont, men att det kommer att kännas bättre snart.
Kanske blåser jag lite också, sådär magiskt som bara föräldrar kan, om det krävs.

Jag säger inte att mitt sätt är bättre än andras, men en del föräldrar blir jag så himla ledsen på.

Vi var i lekparken för någon vecka sedan.
En liten pojke, max två år gammal, ville åka rutschkana. Pappan stod bredvid och mamman satt på bänken och tittade på. Pojken tog trappan upp, och så åkte han ner. Inget mer med det.
Men så skulle pojken upp igen och gick uppför backen bredvid rutschkanan istället för att ta trappan, och då blev det fart på föräldrarna.

- Älskling, det ser lite svårt ut det där. Hjälper du honom?, ropade mamman.

Och då säger pappan, högt och alldeles bredvid den lilla pojken:

- Ja, det här klarar han aldrig.

Alltså. VA?!
Jag kanske överreagerade, men jag blev faktiskt både lite chockad och förbannad.
Hört talas om uppmuntran...? Have a little faith för fan.

Att få höra att det här klarar du och jag tror på dig istället ger en större trygghet än att ständigt bli (över)beskyddad. Tror jag.
Det är väl klart att man inte klarar av allt när man är liten, man gör det inte ens som vuxen ju, men man kan väl få försöka?

Och det är väl självklart att man vill skydda sitt barn från allt som gör ont och som är jobbigt, men det funkar ju inte så. Är det inte bättre att lära barnen om livet istället för att skydda dem från det?

Hur ska man lära sig hur man tar sig upp igen om man aldrig tillåts ramla?

Att promenera hem sent på kvällen - när det nyss har regnat och det luktar sommar och solen faktiskt värmer lite fastän klockan är efter 21 - tillsammans med en femåring som springer före och letar efter vattendroppar att fotografera, och som står och hoppar entusiastiskt ända tills man kommer fram till det utvalda motivet...

Då kan det hända att man, trots allt, känner sig ganska lycklig.

Jag och lilleman blev bjudna på middag hos familjen Lasu idag.

GUDOMLIGT att slippa mikromaten och få goda grillade hamburgare och potatisklyftor istället! Halleluja, allah akbar, amen osv osv.

Grabbarna är helt galna i varandra och har lekt och busat som aldrig förr.
De har varit helt vilda och sprungit runt, runt, runt och skrikit och ja, varit asjobbiga.
Vi gamlingar blev trötta av att bara titta på dem. Trötta och bullerskadade.

Ljudnivån har verkligen inte varit nådig, men jag hoppas att vi plågade grannarna lite iallafall.
Because they're worth it.

Det var så trevligt, och skönt att vara hemifrån och slippa kaoset, att vi kanske stannade lite väl länge...

Men det var sjukt uppskattat, och vi tackar och bockar och hoppas att vi kan göra om det igen snart!


Det var leksaker ÖVERALLT, men vi lyckades med det omöjliga;
Att få en femåring och en snart-treåring att städa upp efter sig!

Vi åkte upp till Luossatoppen tidigare idag för att fota lite.
Jag hann ta fyra bilder, sen dog kameran. Jahaja...

Men idag var faktiskt första gången som jag har behövt ladda batteriet.
Och då har jag ändå fotat 50-100 bilder nästan dagligen sen jag köpte kameran.
Inte helt dåligt kan jag tycka.

Och utsikten från Luossatoppen är ju inte dålig den heller.

Hej mosterfoster!

Vi har mottagit din beställning och ska skicka följande barn i din order:
Antal Titel 1 Lilleman (med tillhörande förälder)
Barnet ska skickats till din angivna adress:
	Mosterfoster
	Tyresö
Ditt paket skall skickas med flygpost och det beräknas inte rymmas i din postlåda. Eftersom försändelsen är för stor för att levereras direkt till dig ber vi dig hämta försändelsen från flygplatsen. Du kan få en avi via sms. Om aviseringen uteblivit kan du ändå göra ett försök via telefon, ring då förälders telefonnummer. Observera att det är cirka 1½ timmes leveranstid på flygpost till skillnad från vanliga brev.

Som konsument har du alltid 14 dagars ångerrätt. Om du ångrar ditt köp, eller vill reklamera något i leveransen, finns tyvärr ingen information om hur du går tillväga.

Undrar du över något är du varmt välkommen att kontakta Sofies kundservice via e-post eller telefon.

Det känns som att det var nyss som jag längtade tills mitt barn skulle börja på dagis, och jag skulle få hämta hem en glad unge och en massa gulligt pyssel.

Svooosch sa det, typ, och nu sitter jag här med lite gulligt pyssel, och en glad unge som SLUTAR DAGIS NÄSTA VECKA!
Va? Hur fan gick det till?

Nästa år början han skolan. Skolan!
Om lite mer än ett år har jag en liten ettagluttare. Helt galet!

... Hur gammal är jag egentligen?!


Gammelkärringens stora fina kille.

(Som just precis nu håller på att poppa popcorn och fixa O'Boy åt oss.
Han tyckte att det var dags att mysa. Det här med att ha stort barn istället för bebis = svinbra!)

Igår var jag på bio igen.
Jag, mamma, syster, Roger och Rogers systerson var på premiären av den senaste Harry Potter-rullen.

I 3D! Ja, jag är 28 och har aldrig varit på 3D-bio förut. Jag blev inte så imponerad dock.

Och ja, jag är 28 och ÄLSKAR Harry Potter. Jag har varit fast sen jag läste den första boken för över tio år sedan. Böckerna är förstås bättre än filmerna, as always, men filmerna är inte fy skam heller.

Särskilt inte den vi såg igår. Den var inte läskig, som jag läst nånstans att den skulle vara, men ändå riktigt riktigt bra. Det känns nästan tragiskt att det är slut nu. Snyft!

På tal om te förresten.

Varför stavar en del människor det "the"? Eller ännu värre: "thé"?
Alltså. Why? Var kommer h:et ifrån? Inte ens i engelskan finns det ju ett "h" med.

TE, people. TE!

Att leva utan kök börjar gå oss alla tre på nerverna litegrann.
Bara just sådär lite, pytte pytte pyttelite.

Mikromat är djävulens påfund.
När folk är snälla och bjuder på mat känns det som att man är i himlen.
Man bara: SALLAD! RIKTIG MAT! SMAKERRR!

Men igår slog jag på stort och kokade mig lite te i alla fall.
Det händer inte direkt ofta, det är ju knappt vi hittar vattenkokaren...

Plockade fram finporslinetpappersmuggarna gjorde jag också.

Göteborgs Kex har ett erbjudande där man får skicka in streckkoder (kvitto går också bra) från fyra valfria kexpaket (gäller Ballerina, Singoalla, Brago och Bageriets Bästa) och så får man en jättesöt kakburk.

Och idag fick jag min!
Den är söt, fin och alldeles alldeles underbar. Jag är kär!

Igår hade grabben en av sina allra bästa vänner här på besök.
De busade tills de var alldeles svettiga, stökade tills jag kände mig alldeles svettig... och sen tittade vi på film.

De är så söta och fina tillsammans. Man kan riktigt se på dem hur mycket de tycker om varandra.

Men att fånga 5-6-åringar på bild... Det är inte det lättaste!


Cool kille.


Bus!