Jag minns inte hur vi kom in på det, men jag och sonen började prata om döden, himlen och återfödelse igår.

Vi pratade om vad som kanske händer efter att man har dött, att alla tror på olika saker men att man kan ju inte vara riktigt säker.

Taki (hunden som moffa och Eva hade) är nog den vi pratar mest om när det gäller döden. Taki och Michael Jackson.
Sonen tror/hoppas att Taki är i himlen tillsammans med MJ. Kanske dansar de lite ibland, och har roligt tillsammans så de slipper vara ensamma.

Igår sa han att han hoppas att Taki verkligen är i himlen och att han inte återföds som typ en påse. För det är nog ganska trist att vara en påse.

Sonen vaknade vid ett inatt och var lite ledsen. Jag orkar inte meeeer, snyftade han och satte sig i soffan och grät en skvätt.

Jag orkar inte sova mer, förklarade han mellan snyftningarna.

Jag, som satt uppe och tecknade och visst hade glömt bort tiden litegranna, gjorde mig klar för sängen och så gick vi och lade oss i stora sängen båda två.

Vi pratade ett tag, om allt möjligt, och försökte varva ner. Men han kunde inte sova.
Så vi läste en saga. Kanske inte riktigt det man vill syssla med klockan två på natten, men det var rätt mysigt ändå.

Efter sagan orkade jag knappt hålla ögonen öppna, och mumlade något knappt hörbart till svar var gång han gnällde om att han inte kunde sova. Jag tror jag somnade innan det stackars barnet, men han kan inte ha varit vaken så mycket längre än jag. Hoppas jag.

Så idag har vi (mest jag) varit trötta. Riktigt trötta. Först nu efter 12 har vi (mest jag) orkat göra något annat än att sitta och glo på tv och spela spel på nätet.

Och bara så ni vet: En kopp te innehåller MYCKET te. Det ser man tydligt när barnet spiller ut sitt te och man måste torka upp det från ungefär hela köksgolvet.

"Oomkullrunkelig."

Det ordet hittade jag i Aftonbladet idag.
Jag läser väldigt mycket, men jag har nog aldrig stött på det ordet tidigare.
Vad jag minns i alla fall... men vad vet jag? Jag är ju senil.

Inte för att det var svårt att förstå vad det betyder eller nåt, jag tyckte bara att det var ett rätt roligt ord.

Och ja. Jag vet. Nästa givna ord är "Nörd".

Tecknade den här lite snabbt igår kväll.

Behöver jag ens påpeka att jag inte är nöjd? Jag fick inte till ansiktsformen riktigt, och som vanligt är det så jäkla svårt att rita hår, näsa och mun. Men men, träna träna träna är väl det som gäller.

Suck, lite leds blir man (jag) på att vara så självkritisk, men jag kan inte hjälpa det.

Syns det vem det är?

Imorse började jag rita en liten matglad pojke och en ros. Ska bli roligt att se om det blir något bra. Kanske vågar jag lägga in dem också på bloggen. Den som lever får se!

Min ros är klar!

Och F A N vad jag är kär i mina Promarkers! De är helt underbara. Det var inte lätt, men så jäkla kul!

Brorsan blev också imponerad och beställde direkt några massa egna. Jag råkade själv beställa sju till... Hudfärger, bland annat. Om jag nu skulle våga mig på att rita ansikten någon gång.

Som vanligt är jag inte helt nöjd, med skuggor och sånt, men jag älskar den ändå.
Inte helt illa för att vara första teckningen, känner jag.

ANYHOOOOO.

Kolla bara! Har jag verkligen ett barn som börjar skolan om drygt ett år?
Hur gammal är jag egentligen??

Vi fick papper om anmälan till sexårsverksamhet idag. Han är erbjuden en plats på Bolagsskolan.
Bolagsskolan! Över min döda kropp säger jag bara.

Nae. Hellre Högalid. Jag hoppas verkligen att han kan få en plats där istället.

Min son tycker om att rita, och det tycker jag om att han tycker om.

Han har avancerat betydligt sen huvudfotingarna, och han ägnar mycket tid åt detaljer och färger. Man kan riktigt se hur hårt han koncentrerar sig när han målar i sina målarböcker, och han är riktigt duktig på att hålla sig innanför linjerna.

Jag fick en teckning av honom idag. Oftast när han har ritat något åt mig så har han ritat just mig. Alltid med fint tovigt långt hår. Men idag överraskade han mig med en fågel!

Jag tror att det kan vara en av de sötaste fåglarna jag någonsin sett.

Idag har jag haft lite försenat födelsedagsfika. Det var ju bara familjen, och Sofia och Timmy, som var här på min födelsedag och jag ville ju bjuda mina kompisar på lite tårta också.

Fast familjen fick komma idag också, annars tar tårtan aldrig slut ju.

Av Lotta och Jimmy fick jag till och med en födelsedagspresent! Två JÄTTEfina muggar och så en... tegrej. Öh. En sån där grej som man sätter den blöta tepåsen på. Den var i alla fall också fin.
Och skitaglad blev jag! Tack tack tack tack!

Själva tårtan var som vanligt ett litet experiment. Och ett lyckat sådant!

Vanlig, köpt tårtbotten (skäms på mig), med ett lager vaniljkräm och ett lager blåbärsmousse.
SÅ. JÄKLA. GOD.

Grabben har varit och köpt lördagsgodis med sin morfar idag. När han kom hem hade han en klubba som han knaprade på ett bra tag, men till slut blev han som vanligt leds innan den var slut.

- Jag vill inte ha något mer.
- Men gå och släng den i soporna då.
- Jag orkar inte, sa han och sträckte fram den till mig.
- Jaha du. Men vad säger man då?
- Här.

Vad är det för specialglas som glasögon(glas) görs av förresten?

Det räcker med att ett finger befinner sig inom 15 cm avstånd, och sen sitter det fan några fingeravtryck någonstans på glasen.

SJUKT. STÖRANDE. UTROPSTECKEN.

Idag fick jag äntligen träffa en läkare. Och han var varken 70+ eller dansk. Kors i taket!

Jag trodde inte att jag skulle bli tagen på allvar, som vanligt, men han var ovanligt intresserad för att vara läkare och tyckte att vi måste gå till botten med det här. Jag blev lite imponerad, jag trodde att de flesta läkare mest tycker om att skriva ut piller och skicka hem en.

Och bara ett endaste(!) "men huuur mååår duuu?", men han övergav det rätt snabbt när jag vänligt men bestämt förklarade att jag inte är deprimerad.
(Själv insåg jag att jag inte är deprimerad längre för ungefär sju år sen när jag kunde sluta med min medicin, men läkare kanske inte är så smarta och snabbtänkta. Vad vet jag.)

Jag hade ju förväntat mig en ordentlig undersökning men han kollade mina leder lite snabbt och så klämde han lite i min nacke. Min stackars plågade nacke. Jag tror inte att han tog särskilt hårt egentligen, men det kändes som att han undersökte om han kunde bryta av min nacke med bara en hand. Gör det här ont, frågade han och jag tror att jag lyckades klämma ur mig ett plågat "jaaaa".

Prover ville han ta i alla fall, till skillnad från de flesta andra läkare som jag träffat. Reumatismprover, inflammationsprover och allt vad det nu var skulle testas, och så fick jag tacka för mig och smita iväg till provtagningen.
Sköterskan knappade i datorn och bläddrade i papper en stund, det var tydligen inga prover hon tog så ofta. Till slut plockade hon fram sju rör. Jahaja. Nice.

Det skulle ta ett tag att få provsvaren, men sen skulle el doctore höra av sig.
Och ja, jag tror det när jag hör/ser det.

Min nacke gick förresten ut i strejk ganska snart efter att jag kommit ut från sjukhuset. Såklart.
Efter en Panodil, en Burana och en massa Voltaren Gel så... gör det fortfarande ont, men det känns lite bättre.

Köpes: Ny, hel och frisk kropp, helst max 30 år gammal
Bortskänkes: 80-årig trasig kropp. Till forskning kanske?

Grabben vaknade vid midnatt och grät. Jag väntade på att han skulle komma traskandes som han alltid gör, men icke. Eftersom jag hade brutalt ont och ändå låg vaken så gick jag dit istället.

En mardröm som spökade, såklart. Jag frågade om jag skulle ligga hos honom en stund, och fick en snyftning till svar.

Han somnade om direkt när jag lagt mig.
Grabbens säng är inte lång, så jag fick ju ligga som en makaron ungefär, men jag fick faktiskt mindre ont av att ligga där så jag lyckades också slumra till emellanåt.

Strax innan fem vaknade grabben till, men öppnade inte ens ögonen, och sa:

- Jag älskar dig mamma.
- Jag älskar dig också.
- Natti.
- Natti.
- Förlåt att jag bråkade idag.
- Ingen fara älskling.
- Zzz...

(Vi hade en liten diskussion innan han gick och lade sig.)

Min älskade lilla gullunge!

Jag har precis lämnat in en ansökan om ändrad beräkning av skatteavdrag, eftersom jag fått "löneförhöjning".
Men jag fattar verkligen NADA när det kommer till siffror och skit. Hjärnan låser sig totalt.

Så nu är det väl bara att luta sig tillbaka i soffan och vänta på att de kommer och ska låsa in mig för skattefusk.

Idag blir det inte mycket gjort.
Jag har lämnat grabben på dagis och så hämtat mina glasögon från optikern och nu är jag kaputt. Visserligen var jag kaputt redan innan det, men än mer nu då.

Jag tror att jag har ont i varenda led som finns i kroppen. Idag är det olidligt. Egentligen hade jag inte velat ta smärtstillande eftersom jag levt på Panodil och Burana i någon vecka nu, men jag pallar inte utan.

På torsdag ska jag till någon läkare. Igen. Återigen ska jag ta med min milslånga lista på alla problem jag har.
Kan han inte hjälpa mig så ger jag fan upp. Jag orkar inte kämpa mer.

Jag inbillar mig inte. Jag har inte ont för att jag har sprungit eller för att jag skulle vara förkyld. Jag har ont precis hela jävla tiden. Ibland mindre, ibland mer, men jag är aldrig helt smärtfri.

Jag kan knappt diska längre, för händerna gör så ont att jag tappar allt, och ryggen gör så ont att jag måste lägga mig ner på golvet efteråt.
Jag kan inte sova. När jag vaknar på morgnarna är jag mer död än när jag gick och la mig, och jag kan knappt äta frukost för att jag har så ont i käkarna efter att ha legat och spänt mig hela natten. Jag kan inte stå för länge. Jag kan inte sitta för länge. Jag kan inte gå för länge. Jag kan fan inte nåt!

Jag är så LESS. Jag orkar inte. Men vad fan ska man göra?!


Äh. Förlåt. Jag behövde bara gnälla av mig lite.
Nu går jag och tar lite piller och går och lägger mig. Väck mig lagom till läkartiden på torsdag, tack!

Om det går magsjuka på stängningsavdelningen på dagis, varför tränger man in alla barn dit ändå? Jag fattar inte. Kan någon förklara för mig?

Tror ni att jag kommer undan om jag mördar någon som... säg... smaskar nåt så ohyggligt när han tuggar tuggummi?

Tillfällig sinnesförvirring eller nåt? För jag blir GAAAAAAAALEEEEEN!!

Varför lär man sig aldrig att gå och lägga sig i tid?!
Ba "jag ska upp klockan åtta, så klockan två är väl en bra tid att lägga sig". NOT.

Och sen vaknade jag ju ändå fan 7.40, så inte fick jag sova ens tills klockan ringde.

Jävla dygnsvändning. The power of christ compels you!!!

Ingen kan påstå att jag har många vänner.
Men skulle nu någon mot all förmodan göra det ändå, skulle jag säga att det gör faktiskt inget.

Jag har några få apabra vänner istället. Kvalitet, inte kvantitet serrni.

Men så slog det mig att jag inte är så apabra. Jag menar, här går jag omkring och har världens bästa vänner - och så hör jag knappt av mig. Vad är det för sätt? Va va va?!

Att hoppas på roliga dejter, middagar, fester, stunder när man bara sitter och trycker hemma är ju rätt... korkat. Hur skulle det kunna funka? Om man nu inte råkar ha tankeläsande vänner, men det tror jag inte att jag har.

Att ha vänner á la Vänner är inte lätt när man själv är en tråkmåns som hindrar det från att hända liksom.

Anywhooo. Det är dumt. Att inte vara vän till sina vänner alltså. Förlåt.
Jag ska bättra mig. Jag ska ta mig mer tid och ork till mina vänner. Så det så.

Vi kan väl börja med ett försenat födelsedagsfika? Om ni nu inte glömt bort mig vid det här laget?
Säg... nästa helg kanske? Låter det bra?

Jag har en liten önskelista också, som sig bör till födelsedagar, även om det är i efterskott.
Jag önskar mig mer dejter, promenader, roliga kompismiddagar och fester, samtal och massvis med sjuk humor!