Imorgon ska jag till frisören, och jag har ingen aning om vilken frisyr jag vill ha!

Jag vill klippa mig, men ändå ha långt hår.
Jag vill ha en frisyr som är asjävlasnygg och lättstylad, jag har varken tid eller lust att stå och trixa i en halvtimme varje morgon med femtioelva olika produkter.

Helst vill jag vakna färdigstylad och snygg, som Melinda Gordon i Ghost Whisperer.

Jag har en dutt orealistiska krav på en frisyr.

Hur fan vet man vad man skulle passa i?
Vågar man ge en frisör fria händer??

Idag har vi varit ut på äventyr! Väldigt skönt att komma ut litegrann.
Det blir ju inte att vi promenerar någonstans när jag har så ont, men idag fick vi skjuts!

Vi har varit på bokrean tillsammans med Samuel, Lotta och Jimmy.
Adde var överförtjust, han har pratat mycket om Samuel den senaste tiden.
"Samuel är lite jobbig, han bara drar i mina kläder och i mitt hår, men han förstår inte hur man leker. Jag ska leka med Samuel."

Samuel/Samael var inte lika förtjust. Lite tjurig i början, men efter lite bus kom det äntligen ett smil och lite skratt.
Det ska bli så roligt när han kan prata mer, och kan leka lite bättre med Adde.

Han är som söt den där grabben!

"Dolt nummer" idag igen. Svarade. Igen.
Den här gången var det sjukgymnasten som ringde! Skulle fått tid den 8 mars, men eftersom vi är bortresta då fick jag tid den 15:e istället. Finfint!

Underbart när allt flyter på och bara funkar helt plötsligt!

Jag brukar oftast inte svara när det står "Dolt nummer". Jag tycker inte om när man inte vet vem det är som ringer, och oftast är det ju någon efterhängsen försäljare eller så är det någon asjobbig undersökning.

När jag nu väl pratar med någon försäljare brukar jag låta dem babbla på om sitt erbjudande, och sen när de är klara, efter hundra år, säger jag att "njääää, jag är inte intresserad" och så låter de så besvikna. Hehe.

Idag svarade jag, bara för att jag inte skulle göra som vanligt, och tur var väl det.
Det var nån tant från BVC.

"Ja, Adrian har ju fyllt år..."

"Åh, det visste jag inte!", ville jag säga, men nä. Alla förstår tydligen inte sarkasm och ironi.

Nåväl, på måndag ska barnet dit på besiktning.
Vi har funderat på att boka tid för en hörselkontroll, men se på tusan - det ingår! Synundersökning också. Jackpot!

Jag fortsätter på den nyinslagna vägen. Det känns bra. Uppfriskande. Nytt!

Jag pratade med min handläggare på AF idag, och hörde mig för om lite olika alternativ till hösten, om det inte blir mer skola. Pratade lite om mina planer och förklarade lite hur jag tänker och känner. Hon håller helt med mig, och det känns bra.

Det gjorde förresten FK-tanten också. Hon, som var väldigt omedgörlig sist vi sågs, var väldigt förstående och tillmötesgående. Härligt!

Idag har varit en helt underbar dag, trots smärtan och att dagen faktiskt inte började särskilt bra.

Jag skulle vara duktig och fixa gröt till frukost. Den hade väl varit i mikron i nån minut ungefär när det gick nån jäkla säkring. Mikron, kylen, luftvärmepumpen och takfläkten tvärdog. Kul.

Men efter det så blev dagen bara bättre.
Jag och Adde har haft jätteroligt!

Vi har spelat Memory och Hyveltjuven, vi har busat och lekt och vi har bakat havrekakor.
På kvällen kom mammo och Victoria förbi också, så vi har fikat och spelat och haft det trevligt.

Han kom i säng lite sent, så det blev bara en kort saga. Sen gick han utan protester till sin egen säng och sa "god natt älskling" till mig, och så somnade han.

Allt känns så mycket lättare när man får ha sådana här dagar.
Jag orkade t.o.m fixa undan all disk och dammsuga lite, fastän smärtan varit ganska påtaglig idag.
(Och så är jag faktiskt ganska stolt över mig själv, som ringde mina samtal.)

Fler sådana här dagar tack!

Efter ett välbehövligt samtal igår så har jag kommit fram till en del saker.

Det gamla ska få vara kvar i det gamla. Då är då, nu är nu.
Jag släpper det.

Idag bestämde jag mig för att det får vara nog nu.
Jag kan inte låta något jag inte kan göra något åt påverka den jag är nu.
Den enda som kan ändra saker är jag.

If you live in the past it costs you the present.

Så jag gick ut hårt direkt och gjorde två saker som jag tycker är jobbiga.

Jag ringde och bokade en klipptid, och jag ringde och pratade med min handläggare på Försäkringskassan.

The future is now
The past is gone forever

- Vart är pappa?
- Hos Stefan. Han skulle ju hjälpa Stefan att fixa datorn.
- Varför det?
- För att Stefan är oteknisk. Han är ju gammal, du vet.
- Aaaa, och pappa också!
- Ja, verkligen!
- Och du med!
- Va?? Nähä?!
- Joho, du får dricka vin.
- Men jag tycker ju inte ens om vin, är jag gammal ändå?
- Japp.

- Adrian...
- JAA!
- Vet du vad jag ska säga?
- Ja.
- Vad ska jag säga då?
- Ja?
- Vet du vad jag skulle säga till dig?
- Ja?
- Vad var det då?
- Att du älskar mig...
- Precis!
- Jag älskar dig också mamma.

Jag gjorde ett test på Facebook om vad jag borde jobba med.

Svaret blev "polis" och så fanns där en bild på en liten tecknad polis.
Adrian har varit väldigt fundersam, och han har frågat om den där polisen i några dagar nu.

- Den där polisen du fick på Facebook... Ska han komma till mig?
- Nej, han ska inte komma och ta dig.
- Ska jag sitta i fängelset?
- Nej, du är ju för liten för fängelset.
- Får jag inte plats där?
- Man måste vara 18 år för att få plats i fängelset. Du är ju liten.
- Nähä, jag är skitstor! .... Kommer den där polisen nu då?

Adrian springer förresten omkring och lyssnar på julmusik.
Han laddade ju hem någon holländsk (eller vad det nu är) julskiva innan jul för 69.50. Jag fattar fortfarande inte hur han lyckades...

Den här är favoriten, som han gärna plågar en med flera gånger om dagen.
Just den här är ju förstås på engelska (thank god), men det finns flera som är på holländska/vad-det-nu-är-för-språk.

På det här med skolan. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Får jag inte läsa till hösten är det ju ingen mening att jag läser nu heller. Då kommer jag ju ändå inte att få något betyg.

Sen är det allt det här med alla problem. Smärtorna gör att jag inte orkar så mycket, och jag missar väldigt mycket. Vilket i sin tur gör att jag stressar och får mig att må dåligt psykiskt också, och det känns inte riktigt värt det.

Den senaste tiden har varit helt hopplös. Händerna gör ont hela tiden, jag har ortoserna nästan dygnet runt, och igår började höften bråka också. Att stå gjorde ont, att ligga gjorde ont, att sitta gjorde ont. Jag fick ta tabletter för att kunna röra mig överhuvudtaget. Att orka knalla omkring i skolan i såna lägen känns inte så... aktuellt.

Samtidigt så vill jag ju inte sluta heller. Jag vill göra klart det jag har påbörjat och jag vet att jag skulle bli väldigt ledsen och besviken på mig själv om jag inte klarar det.

Men skolan finns ju kvar. Om jag nu får fortsätta plugga vill säga.
Kanske borde jag koncentrera mig på att bli bra, eller åtminstone bättre, först och sen ta nya tag till hösten.
Antingen med skolan, eller med något annat. Praktik, lönebidragsanställning, rehabilitering. Whatever.

Först och främst ska jag ringa min handläggare på FK och kolla upp några grejer.
Men sen då?

Hur fan ska jag göra?!

- Mamma, jag måste köpa en ny tandborstare.
- Varför det? Din tandborste är ju alldeles ny.
- Ja, men jag måste det.
- Mmm... Sen.
- Vi måste köpa medicin till barnen också.
- Vilka barn?
- Det får vi se imorgon mamma.

 

Jag och Adrian har bråkat litegrann under kvällen, i sedvanlig ordning.

- Adrian, sluta med det där.
- Aldrig!
- Lyssna på vad jag säger. Jag vill inte vara med dig om du ska bitas.
- Joho!
- Nä, sluta nu!
- Men ååh, mamma! Vad du tjorvar! Snart ringer jag polisbilen.

Till slut skärpte han till sig och vi blev vänner igen.
Då packade han in en massa presenter åt mig i en filt och kom med dem med jämna mellanrum.
Bland annat så fick jag en liten vetekudde, en lypsyl, en nalle och ett par av hans smutsiga strumpor.

- Adrian...
- Ja?
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig också. Svinmycket! 50-80-90-50!
- Såå mycket?
- Aaaa.
- Jag älskar dig så hääär mycket, sa jag och sträckte ut armarna.
- Åhå, jag älskar dig... till blommorna!
- Jag älskar dig... till himlen!
- Nääää!
- Joho, ända till månen!
- WOW!

Lättimpad kille.

När jag skulle beställa min favortitkalender, som jag beställer varje år från min bokklubb, så var den plötsligt borta! Vafalls?!

Jag har sökt land och rike och internet runt och icke funnit den. Störande!
Så plötsligt, i fredags för att vara exakt, hittade jag den. Bokia hade den, och billigare än bokklubben dessutom!
Najs najs. Så den köpte jag ju såklart, och redan idag kom den. När Roger skulle åka till jobbet så låg paketet på bron, alldeles utanför dörren.

När jag packade upp den fastnade jag med tummen i metallgrejen högst upp, och rev upp ett sår i tummen. Adrian var snäll, jag fick låna ett muminplåster.

Än så länge ingen magsjuka (både Addes kompis och hans mamma var sjuka nu), men å andra sidan har det ju inte gått så länge. Har för mig att inkubationstiden är ca 3 dagar. So we wait...

Håll tummarna för att vi klarat oss!

Jag har varit på jakt efter ett par nya vantar åt Adrian hur länge som helst nu. Känns det som i alla fall.
Hans vantar har blivit lite för små, och de är alldeles för dåliga för det här kalla vädret.

Jag kan, efter mycket letande, konstatera att den här stan inte har något större utbud av vantar.
På Lindex finns ju bara såna där värdelösa vantar han redan har, dock till ett rimligt pris.
På Intersport och Team Sportia finns bara Reima- och Hestra-vantar, dock till ett inte så rimligt pris.

390 spänn för ett par vantar känns lite jobbigt att lägga ut, särskilt när man inte är säker på att man inte kollat upp alla olika alternativ som finns.

Konstigt nog har inte tanken på internetshopping slagit mig förrän igår.
Googlade, och efter någon minut hade jag hittat ett par, förhoppningsvis bra, p.op-vantar!
Nu var ju de också lite dyra, men MED frakt blev de ändå 80 kronor billigare än om jag köpt vantar på stan.

Adrian fick välja färg själv. Hade de funnits i gult hade han tagit det, men det fick bli ett par röda. Han har ju en röd mössa, som han också valt själv.
Dock fanns det bara bild på blå vantar... men ja, ni ser ju. Visst ser de väl okej ut?

Idag var det tänkt att Adrian skulle få komma tillbaka till dagis. Han har ju varit hemma i en vecka igen med den nya förkylningen.

Men så visade sig att kompisen som var här och lekte igår kanske har magsjuka. Han sa redan när han var här att han hade ont i magen, och senare på kvällen hade han kräkts. Det behöver ju inte vara magsjuka, men det vet man ju inte.

Så eftersom jag ändå är hemma med min polare ledvärken, så får Adde också vara hemma.

Jag vill inte skicka min grabb till dagis med eventuell smitta. Det tar ju aldrig slut sen nämligen! Tröga föräldrar envisas ju med att skicka tillbaka sina barn till dagis innan de är helt friska, och så smittar de hela avdelningen sen och så går det runt, runt, runt, runt... och runt.

Hörde igår om ett par som skickar sitt barn till dagmamma, fast båda de vuxna ligger hemma med magsjuka. Hur fan tänker man då? Jag blir så arg på sånt!

Så Adde får vara hemma, som sagt. Om någon dag eller två borde vi ju märka om vi blivit sjuka eller icke.

Nästa vecka ska han få vara hemma oavsett. Bara för säkerhets skull, så han inte drar med sig ännu en sjuka hem. För nästa söndag åker vi ju äntligen till Stockholm!! YAY!

Jag håller på att bli tokig! Idag är fjärde dagen i rad som jag fått ha ortoserna för att händerna gör så ont. Misstänker att det är kylan som gör att det blir värre.

Imorse när vi klev upp var det härliga 16 grader i köket, 19 i vardagsrummet och så -26 ute. Jag är så förbenat less på den här kylan nu!

Högra handen är värst. Det känns som att benen inne i handen och handleden är lösa. När jag rör handen krasar och knäpper det, och minsta rörelse gör ont.

Jag är så less! Nu får det se till att bli varmare. Eller vill någon flytta till något härligt medelhavsland med mig?

Igår var det mellodags, och således tajm för lite lördagsmys!

Istället för traditionellt snask hade Roger köpt lite annat gott. När han kom hem från affären langade han upp bautapåsen hugo på köksbordet och plockade upp ost, kex, marmelad, frukt, cola, munkar och ballerinakex. Han måste ha fått hjärnsläpp eller nåt.

Men gott var det! Jag åt bara av vitlöksosten, jag pallar inte riktigt med alla ostar som Roger gillar. De som luktar fotsvett, skunk och död alltså.
Favoriten är såklart dansk flödeost med vitlök! Bara jag tänker på det så dreglar jag nästan som Homer.

Ja, jag åt ju av allt det andra också förstås. Jag petade inte bara i vitlöksosten, om det var nån som inte fattade det.

Mello var... okej. Jag gillade Crucified Barbara bäst, och de gick ju till andra chansen åtminstone. De jag hejar på brukar som regel komma hopplöst sist.

Timoteij var också okej, jag är svag för folkmusik och fioler och skit.

Jag hade ju tänkt gå och lägga mig i tid igår... Men att jag satt uppe aslänge som vanligt gjorde inte så mycket, jag fick ju se Marcus Hellner ta guld och Johan Olsson ta brons.

Underbart!

Syrrans bojfränd till syrran:

"Ditt leende är som stjärnorna. Gula, och långt ifrån varandra."

I'm starting to like that guy.

Mwuahahaha, UNderbart!

Adrian försökte påkalla sin farsas uppmärksamhet när denne stod och trixade ihop guacamole (mole mole mole) till vår tacos-fredagsmys-middag idag.

A: Pappa?
R: Ja?
A: Kolla.
R: Jag kan inte nu.
A: Pappa?
R: Ja.
A: Kolla då.
R: Men jag kan inte nu, hör du inte vad jag säger?
A: Jo.
R: Jaha.. Öh. Vad bra.

Det ska till en liten käft för att få tyst på en stor.

Jag klurar på en ny design. Den här var mest en kul testgrej, och jag är inte riktigt nöjd.
Den känns inte som jag.

Undrar vad jag tänkte med? Jag gillar inte ens lila.
Skärpning nu.

Jag tror jag har kommit på anledningen till mitt hjärnstillestånd och min bloggtorka. Kan verka som självklara saker, men för mig har det inte varit det.

Dels är det nog det att jag har börjat fundera mycket på vad det är jag skriver, och vilka det är som läser. Jag har börjat fundera på om någon blir stött av min humor, om någon kanske tar illa vid sig av en del skämtbilder jag lägger ut osv osv.

Sen är det nog det att jag ställer så sjukt höga krav på mig själv. Allt jag gör ska vara bäst, och jag jämför mig ständigt med andra och hur de skriver.

Alla andra skriver mycket roligare, varför ska jag skriva om jag ändå inte kan skriva roligt?
Alla andra skriver mycket bättre, varför ska jag skriva om jag ändå inte kan skriva bra?

Jag har t.o.m funderat på att börja skriva som vissa andra, men så kom jag på att NÄ. Så ska jag inte alls göra.
Jag är jag, jag skriver som jag gör, och vem skriver jag för egentligen?

Tål du inte min humor och ogillar det jag skriver, så läs inte. Så enkelt är det.
Från och med nu tas ingen hänsyn till känsliga och eventuellt humorlösa personer.

Tack och adjö.

Adrian väckte mig 04:50 med ett illtjut.

- JAG VILL INTE SÄLJA MIN BILBANA! JAG VILL INTE! JAG VILL HA MIN BILBANA!!

Mycket angenämt att vakna till. Inte.

Att förklara för en halvt sovande kille att han inte behöver sälja bilbanan, att han bara har drömt det... det är inte det lättaste. Det tog ett tag innan det gick in i det lilla huvudet och han kunde lugna ner sig. Suck.

Det har inte blivit mycket sömn inatt. Adrian vaknade av en hostattack, som vanligt, och kunde inte somna om. Först grät han bara, men när han lugnat ner sig lite körde han de vanliga ursäkterna för att slippa somna om.
Han och hans fot var törstiga, det gjorde ont i tårna och gud vet vad.

När han fick komma och lägga sig bredvid mig blev det bättre och vi låg och pratade ett tag. Tydligen brukar bebisar klättra upp i taken och bajsa på lamporna. Ba' så ni vet.

Till slut slocknade han, och han har väl sovit lite bättre än vad jag har gjort. Alltid nåt.
Han slapp ju vakna femtioelva gånger av vassa armbågar och knän och av att bli hostad rakt i ansiktet...

06:32 vaknade jag av att en traktor skrapade vägen. Någon sekund senare slog det mig att det kanske var sopbilen som lät egentligen, och någon sekund efter det kom jag på att vi inte ställt ut soptunnan. Satan.

Halvt i koma drog jag på mig jeans, fleecejacka och skor och knatade ut i snön. Parkerade soptunnan vid vägen och bad en stilla bön om att sopbilen inte hunnit vara. Man vet aldrig nämligen, ibland tömmer de soporna vid 6-7 och ibland vid 15-16. Och missar man är det ju två veckor till nästa gång, och soptunnan är överfull.

Sen stapplade jag in, klädde av mig och gick och la mig igen.
Jag hoppades ju på mer sömn, men ungefär en timme senare fick jag kliva upp ändå. Grabben vaknade efter sin sjätte hostattack. Kan han inte få bli frisk snart?

Hela morgonen har jag funderat på om soptunnan blivit tömd. Hade jag orkat hade jag gått ut och kikat. Istället har jag stått och studerat snömängd på locket och jämfört med grannarnas soptunnor.

Åhå, NU kommer sopbilen! Vilken tajming.


Vadå lat? Ändå är jag mindre lat än syrran!

I en vecka hann grabben vara tillbaka på dagis, sen blev han sjuk och släpade med sig en ny förkylning hem.
Roger är fortfarande sjuk sen förra omgången, och både han och Adrian hostar halvt ihjäl sig vid minsta ansträngning.

Nu har jag också lyckats bli förkyld. Ingen hosta än, men jag väntar... Den borde ju hitta till mig också snart.
Jag hoppas att jag blir frisk snart, jag vill inte missa mer skola nu!

Vi har inte fått mycket gjort idag, och kvällen ska väl fortsätta i samma stil. Det blir nog film, vet inte vilken än dock, och lite chips och cola.

Håhåjaja.

Förresten. Hade jag kunnat hjula av lycka hade jag gjort det.
Nu är det inte länge kvar tills den andra säsongen av True Blood börjar!

Woot woot!

Vi har "firat" (eller vad man nu gör) alla hjärtans dag med "The Break-Up". Visst låter det som en alla hjärtans dag-ig film? Jag hade glömt bort att vi hade den inspelad, så det blev en trevlig överraskning. Som en present, fast en ganska kass sådan.

Jag trodde att den skulle vara roligare, så lite besviken blev jag. Nästan irriterad emellanåt. Och Vince Vaughn blir man väl inte ofta imponerad av. Jennifer Aniston gillar jag däremot lite mer! Snygg är hon också.

Jag borde helt klart gå och lägga mig. Hoppas förkylningen är bättre tills imorgon! Ehm, senare idag...

Roger har hjälpt mig att trixa ihop ett nytt utseende åt bloggen. Jag är inte helt nöjd än, hittade inte de bilder jag ville ha, men det är väl a work in progress ändå. Oavsett så ser den bättre ut än innan!

Vi har nyss ätit amerikanska pannkakor. Adrian har alltid ratat pannkakor av alla de slag, men amerikanska pannkakor med bacon tyckte han om!

Annars... försöker jag samla kraft till att börja städa. Det ser som vanligt förjävligt ut här och jag vill storstäda och rensa ordentligt.

Ikväll tänkte jag försöka orka svara på de sista Nk-frågorna. Jag hade velat vara klar till på tisdag, då är jag ikapp alla igen!

Det låter väl som att det kommer bli en riktigt romantisk dag?
Ha en trevlig alla hjärtans dag!

Adrian såg bilden i mitt förra inlägg och undrade varför inte han fick vara med.

- Men du fanns inte då.
- Varför inte det? (med gråten i halsen)
- Men... Därför... För att jag bara var tretton år då.
- Kan vi åka dit nu när jag finns då?
- Det är väl klart vi kan, men inte nu.
- Varför inte?
- För att det är i Stockholm.
- Susannes och Tindras Stockholm?
- Precis. Kanske vi kan åka till sommaren.
- Det vill jag mamma.
- Jag med, älskling.

Mosterfoster la ut en gammal bild på fejsboken idag.
It just so happens att det är en av mina favoriter. Jag vet inte riktigt varför. Men det var roligt att få se bilden igen, det är ett par år sen sist!

Adrian har börjat bli lite långhårig, och har börjat tjata om att få klippa håret.
Jag har erbjudit mig, men det duger inte. Bara mommo får klippa!

Igår tog han ena munstycket till trimmern och drog igenom håret.

- Jag har så långt hår mamma.
- Ska jag klippa ditt hår då?
- Nä, bara mommo får klippa!

- Jag vill inte ha så kort hår som Kenka.
- Tycker du att Kenka har kort hår?
- Joooo. Nettan är mycket mera hårigare!

... efter att ha sparkat en björn in the balls?
Ett mycket vetenskapligt test, jag lovar.

Created by Oatmeal

Den som bestämde att de skulle börja göra yoghurt med choklad borde fan få Nobelpriset.











(Men jag ska vara ärlig - den med citrus är faktiskt ännu godare!)

!yojnE

Äntligen!!!

Mahahahahahahabahahaha!

Jag var så gott som säker på att det var imorgon jag skulle till arbetsterapeuten. Så säker att jag nästan inte tänkte ringa och kolla. Men så ringde jag ändå, för säkerhets skull. Och det var visst idag jag skulle dit! Hoppsan.

Så nu blev det ju lite småstressigt helt plötsligt. Bussen går om en timme ungefär, och jag ska hinna duscha, hitta kläder (och klä på mig) och äta frukost och lite sånt. Tur att jag är otjejigt snabb och duschar och gör mig klar på max en kvart.

Det är för övrigt mitt sista besök hos arbetsterapeuten! Det blir ny mätning av handstyrka och lite sånt. Det ska bli spännande att se om det gjort någon skillnad att springa dit och "träna". När jag tänker efter så har jag faktiskt haft mindre ont i händerna. Wohoo!

Vad ska jag hitta på sen då? Skolan börjar ju först 12.30.
Promenad upp på stan i det fina vädret i alla fall. Kanske tar jag mig en promenad till järnvägsparken också...

 

Idag har jag läst ut Den Förlorade Symbolen. Det blir ju inte att läsa lika mycket som man gjorde förr, men jag har ändå läst ungefär 500 sidor sen igår bara. Jag måste se till att börja läsa böcker oftare, det är ju bland det bästa som finns!

Jag älskade den! Någon hade skrivit att det är Dan Browns sämsta, men det tycker jag inte. Jag fastnade direkt, och den var väldigt bra, intressant och spännande. Läs den, god damnit!

Från Bokus: Harvardprofessorn i religiös symbolik, Robert Langdon, kallas i sista stund in för att hålla en kvällsföreläsning i Capitolium, Washington. Men bara minuter efter hans ankomst hittas ett märkvärdigt föremål i byggnadens rotunda. Det är dessutom kryptiskt kodat med fem olika symboler.

Langdon förstår att budskapet är en uråldrig åkallan, menad att locka dess mottagare in i en sedan länge förlorad värld av hemlig visdom. När Langdon inser att hans mentor, Peter Solomon - filantrop och framstående frimurare - brutalt kidnappats, förstår han att det enda sättet att rädda sin väns liv är att hörsamma den mystiska uppmaningen och följa den vart den än leder honom. Han sveps in i en värld av beslöjade historier, gåtfulla ikoner och förborgade koder som tycks leda honom mot en ofattbar sanning.

Robert Langdons tredje äventyr, uppföljaren till Änglar och Demoner och Da Vinci-koden, är en händelse i bokvärlden som saknar motstycke.

Jag kollade på Making Over America with Trinny and Susannah igår kväll.
Ett program som involverar kläder som jag faktiskt står ut med. Just för Trinny och Susannah, jag tycker att de är helt underbara! De är brutalt och skoningslöst ärliga och, verkar det som, helt utan farstu. Lovely!

Vad najs det skulle vara om man fick vara med om en sån där makeover. Slippa göra grovgörat, liksom.

Plötsligt klampar de in och ropar "Hellooo darling!" och så bara hänger man på och blir stylad och fin. Nackdelen är ju förstås att man hamnar på tv, men förhoppningsvis kommer folk bara ihåg hur snygg man blev i slutet av programmet och inte hur miserabel man såg ut i början...

Morsan och syrran har varit förbi idag, med allt vad det innebär - det vill säga överlycklig unge, obligatorisk tebjudning och diverse spel.

Jag blir så gott som lika glad som grabben, fast jag låter bli att hoppa på stolen och klättra upp i mommos famn osv. Jag har bara en känsla av att mommo inte skulle uppskatta det så mycket...

Sådär trevligt och roligt som man har när man är ute och fikar med nära vänner, och man skämtar och är allmänt störd - så är det att ha mamma och Emma på besök. Varje gång!

I love it!

Nä, nu jävlar!

Att inte träna och äta som ett svin torde ju resultera i viktökning. Ändå har jag klarat mig rätt bra trots fusket sen jag övergav min GI-kost för ungefär två år sen.
Jag har varit ner på -13 kilo och det har varit ljuvligt!

Jag har inte tränat på ett halvår ungefär pga alla smärtor och nu börjar det synas på vågen. Usch!
Det får mig att må dåligt, jag har lovat mig själv att aldrig väga så mycket igen.

Kosten måste skärpas till omedelbums, och jag ska ta tag i träningen direkt när jag blir frisk.

Jag hade velat träna något mer, utöver styrketräningen på Nautilus. Jag vet bara inte vad...
Yoga har jag klurat på, och sen har jag ju den där kampsportsdrömmen som inte riktigt vill släppa taget.
Boxning kanske hade varit nåt?

Någon som har tips på någon rolig träning?
Jag längtar efter att få känna mig smidig och stark, och att få ha en massa snygga muskler!

/Svullo

Förkylningen verkar bryta ut mer ordentligt nu. Äntligen, kanske man ska säga. Nu kanske jag blir av med skiten!

Kanske beror det på att vi igår äntligen fick ihop nog med kraft att gå ut och skotta.
Det var tungt och jag trodde jag skulle dö emellanåt, att skotta när man är förkyld är väl inte världens smartaste grej, men jag överlevde!

Vi fick avbryta när grabben blev sur. Jag vägrade ge honom skjuts i snösläden, efter att ha skjutsat honom några gånger fick jag lite ont i ryggen, så han ställde sig och storbölade. Tur att alla grannar jobbar om dagarna...
Han stormade in i hallen och jag sa att jag kommer in när jag är klar.
Någon minut senare hörde jag honom yla i hallen.
- MAMMAAAAA!!
- PAPPAAAAAA!!

Då gav jag upp och gick in. Men skottat blev det. Inte helt bra, men det duger. Roger ska försöka låna en traktor från jobbet under helgen och skrapa bort det sista.

Jag kan dock inte låta bli att undra några saker.

• Ska det inte bli sommar snart? Jag är less på iskyla och snöstormar.
• Finns det snöslädar som är byggda för folk som är längre än 160? Jag bryter nästan ryggen när jag skottar.
• Varför kan jag inte bli normal på bild?
• Eller ser jag verkligen sådär mongo ut på riktigt?

... eller tycker någon annan om det här lika mycket som jag?

Vilken trevlig överraskning!

När jag rensade vardagsrumsbordet hittade jag en Fitness Magazine som jag hade glömt bort att jag hade. Fortfarande inplastad, hel och obesudlad. Underbart!

Ni vet väl vad man säger.
Det som glöms av trög, dyker upp i hög.

I en av bloggarna jag följer var det för någon dag sen en diskussion om reklam.
Angående den där dumma Air Wick-reklamen. Den med giraffen... Om ni sett den?

Jag reagerade faktiskt själv på den när jag såg den första gången. Inte sådär jättemycket, men jag tyckte att den var fånig. Alltid är det en glad mamma som ska städa; höjden av lycka är när det doftar rent hemma och när hon får plocka undan efter sina sviniga tonårspojkar.

Gärna ska ju kvinnan vara lite korkad också, och inte riktigt fatta hur produkten ska användas. Det är då karln gör entré och visar hur man ska göra.

Så är det ju varje gång jag står med en rengöringsflaska och gapar som ett fån. Vilken TUR att Roger kan komma och visa mig hur man ska göra!

Jag har sovit dåligt inatt, och vaknat hur många gånger som helst.
Klockan hade jag ställt på 06.30, för att kolla av läget. Om det skulle kunna bli dagis och skola idag.
Men grabben hostar och snorar fortfarande, så det blir att stanna hemma idag åtminstone. Imorgon kollar vi läget igen. Nångång måste han ju bli frisk.

Samtidigt känner jag själv att jag blir mer förkyld för varje dag som går, men det ignorerar jag så gott jag kan.

Han skulle älska att få komma tillbaka till dagis, han saknar sina kompisar.
Men det känns inte som att det är någon mening när jag vet att han inte riktigt skulle orka. Han är ju kille, så han blir så ynklig när han är förkyld. Så fort det kommer lite snor börjar han gråta, och skrika efter papper.
Kuuul att skicka en sån unge till dagis. Tror inte fröknarna skulle bli så glada...

Ett litet äventyr ska vi ut på idag i alla fall. Jag ska till arbetsterapeuten, och jag vill inte avboka en tredje gång...
Så dit ska vi idag. Vi ska åka buss, till Adrians stora förtjusning.
Adrian älskar att följa med dit, han säger att han ska till sjukhuset och leka! Arbetsterapeuten tycker att det är jättekul när Adrian följer med. Han är ju underbart social min son och pratar med alla. Han är riktigt bundis med en del kassörskor på Coop t.ex.

Nä, vi ska faktiskt på två äventyr idag när jag tänker efter.
Pappas sambo fyller år idag, så vi ska dit ikväll och gratta lite. Ska bli trevligt!

En bild från igår, Adrian förvandlades till en liten gumma efter bastun:

Idag har jag, trots min extrema seghet, fått lite uträttat.
Förutom att i sedvanlig ordning bråka med sonen så har jag tvättat kläder, möblerat om lite på nedervåningen, diskat och dammsugit lite.

Jag har även lagat middag, egengjorda chicken nuggets med bulgur till, och fixat mer disk.
Roger är och repar med sina gubbar och jag är återigen ensam med bråkstaken.
Vi har nyss kört lite bilbana, och nu ska vi strax basta och bada lite! Härligt!

Först ska jag hänga upp det sista av tvätten... Varför är man inte alltid såhär produktiv? Det är ju riktigt najs!

Efter bastun blir det kvällis, sagoläsning och nattning. Sen hoppas jag att grabben har somnat innan nio.
Då är det ÄNTLIGEN säsongspremiär för House!

Mosterfoster fyllde år för några dagar sen... 25+ nånting.

Även om jag var lite sent ute så fixade jag en present. Jag åkallade den allsmäktiga Lotta, och så fixade hon :)

Och ja, det ska stå momster. Det är ju det hon är.
Moster + mommos syster = momster. Duuuh.

Hoppas du gillade den, min darling mosterfoster.



Igår fyllde min älskade lilla mommo år. Jag har inte lyckats fixa någon present ännu, men hon tycker ändå inte att det är så noga. Hela den där grejen med att fylla år är inte så noga. Men jag ska fixa, även om jag blir sen denna gång också.

Jag hann inte ringa henne igår, men idag ringde jag! Och Adrian ville också prata.
Mommosen blev så glad när jag sa att Adrian också ville prata ♥

Nu är det bara fem veckor ungefär tills vi åker ner, jag, kisen, mamma och (förhoppningsvis) Emma.
Jag längtar ju nästan ihjäl mig!

Och där blev dagen lite bättre. Kent kommer till Kirunafestivalen!

Jag och Adrian blev hemma idag, eftersom han fortfarande är krasslig. Jag känner mig inte heller riktigt kry, men jag hoppas det går över snart.

Vi hade tänkt storstäda och fixa en massa grejs innan Roger kom hem från jobbet, men vi har småplockat och bråkat mest. Med småbarn går det väl sällan som man tänkt.

Men lite fick vi gjort innan det plötsligt ringde på dörren.
Jag troooor att det var Roger, men han fick komma in och duscha i alla fall, stackarn.