Dagens dagishämtning var den bästa på mycket länge. Det är inte ofta sonen kommer springandes och ska kramas och pussas när man kommer och ska slita honom från alla hans kompisar. Finfina grejer!

För övrigt sitter jag och tittar på Scrubs och är trött, men vågar inte riktigt gå och lägga mig. Mår illa. Vågar jag äta något eller ska jag gå och lägga mig och hoppas på att det går över? Hmm, what to do, what to dooo?

I flera år, i minst 15 skulle jag gissa, har jag funderat på att köpa böcker om Sveriges historia och ha som kvällslektyr. Bara för att jag är nördig och intresserad liksom.

Men orkar jag? Historieböcker brukar ju vara tjockare än Bibeln och väga mer än bly.
Lite jobbigt när man är sådär lagom klen. Och annars också kan jag tänka.

Någon som vet en bra bok om Sveriges historia, gärna om monarker och diverse krig, som inte är tjockast i världen?

Inatt kom han över till min säng och var så ledsen.
"Jag trodde att du skulle döööö", grät han och slängde sig ner bredvid mig.

Inatt var han inte vaken i flera timmar i alla fall, så vi är lite piggare idag, men jag hoppas verkligen att han slutar drömma mardrömmar snart. Min stackars lilla pojke!

Att ändra språk från English [UK] till English [Pirate] på Facebook förgyllde min dag.



Ja, jag är lättroad. Och nej, det händer inte sådär jättemånga spännande grejer i mitt liv.

Fast det allra bästa från idag är förstås ovan nämnda middag.
God mat och fint sällskap är finfint!

Idag är jag brutalt trött. Grabben vaknade vid halv ett inatt igen och var tokledsen.

Efter ungefär en halvtimme fick han ur sig att han drömt om läskiga spökmonster och inte vågade somna igen.

Vi låg och pratade länge länge lääänge. Om att drömmar inte är på riktigt, att de försvinner så fort man vaknar och att nästa gång man sover så drömmer man nog bra saker istället.

Jag sa att om spökmonstrena kommer tillbaka så kan han ju säga åt dem att gå iväg. Men se det gick minsann inte, för de var tydligen osynliga så han visste inte vart de var, och döva var de också så de skulle ändå inte höra om man sa åt dem...

Han började gråta igen och sa igen att han inte kunde sova. Att han inte vågade.

När jag lade min arm runt honom och sa att jag skyddar honom så kunde han äntligen slappna av.

- Mamma, jag är rädd.
- Du behöver inte vara rädd, jag är ju här.
- Kan du hålla om mig hela natten?
- Det är väl klart.
- Tack mamma. Jag älskar dig.

Då spelade det liksom ingen roll att klockan var efter två på natten, eller att jag var dödstrött och irriterad.
Fina grejer det där, att somna med ett leende på läpparna, och med ett lugnt och tryggt barn under armen.

Idag har det varit fredagsmys på hög nivå!

Hela morgonen har vi slappat och spelat spel och bara gosat i soffan.
Till lunch slog vi på stort med amerikanska pannkakor och jordgubbssylt.

Middag blev det på Frasses tillsammans med Sussi och Caleb, och sen när vi kom hem bakade vi en sockerkaka.

Jag hade lovat, för vi läste Castor Bakar igår och grabben ville så gärna baka en likadan kaka som Castor. Och har man lovat så har man!

För övrigt kan jag verkligen rekommendera Castor-böckerna av Lars Klinting. Helt underbara! Både jag och sonen älskar dem.

Och självklart får ni receptet också!
(Men läs/köp boken för bövelen!)(I alla fall om du har barn, annars är det nog lite onödigt.)(Eller inte, jag vet inte vilken nivå du brukar läsa på.)

(Fast jag använde 1 tsk vaniljpulver istället för 2 tsk vaniljsocker. Vaniljpulver is the shit!)

Det är så vackert!

Om man tittar runt på Fejsboken så ser man att jag inte är den enda som har fotat himlen idag, men det var ju som svårt att låta bli dårå!

Det är inte ofta man har en sådan här utsikt från sovrumsfönstret.
Synd bara att jag inte har en bättre kamera än den i Ajfånen...

... damp ner i min brevlåda idag!

ÄLSKAR pysselkataloger! Det börjar nästan klia i fingrarna och jag vill börja göra smycken, tittskåp och gud vet vad typ NU.

Hade jag varit rik hade jag snabbt blivit fattig.

Jag minns inte hur vi kom in på det, men jag och sonen började prata om döden, himlen och återfödelse igår.

Vi pratade om vad som kanske händer efter att man har dött, att alla tror på olika saker men att man kan ju inte vara riktigt säker.

Taki (hunden som moffa och Eva hade) är nog den vi pratar mest om när det gäller döden. Taki och Michael Jackson.
Sonen tror/hoppas att Taki är i himlen tillsammans med MJ. Kanske dansar de lite ibland, och har roligt tillsammans så de slipper vara ensamma.

Igår sa han att han hoppas att Taki verkligen är i himlen och att han inte återföds som typ en påse. För det är nog ganska trist att vara en påse.

Sonen vaknade vid ett inatt och var lite ledsen. Jag orkar inte meeeer, snyftade han och satte sig i soffan och grät en skvätt.

Jag orkar inte sova mer, förklarade han mellan snyftningarna.

Jag, som satt uppe och tecknade och visst hade glömt bort tiden litegranna, gjorde mig klar för sängen och så gick vi och lade oss i stora sängen båda två.

Vi pratade ett tag, om allt möjligt, och försökte varva ner. Men han kunde inte sova.
Så vi läste en saga. Kanske inte riktigt det man vill syssla med klockan två på natten, men det var rätt mysigt ändå.

Efter sagan orkade jag knappt hålla ögonen öppna, och mumlade något knappt hörbart till svar var gång han gnällde om att han inte kunde sova. Jag tror jag somnade innan det stackars barnet, men han kan inte ha varit vaken så mycket längre än jag. Hoppas jag.

Så idag har vi (mest jag) varit trötta. Riktigt trötta. Först nu efter 12 har vi (mest jag) orkat göra något annat än att sitta och glo på tv och spela spel på nätet.

Och bara så ni vet: En kopp te innehåller MYCKET te. Det ser man tydligt när barnet spiller ut sitt te och man måste torka upp det från ungefär hela köksgolvet.

"Oomkullrunkelig."

Det ordet hittade jag i Aftonbladet idag.
Jag läser väldigt mycket, men jag har nog aldrig stött på det ordet tidigare.
Vad jag minns i alla fall... men vad vet jag? Jag är ju senil.

Inte för att det var svårt att förstå vad det betyder eller nåt, jag tyckte bara att det var ett rätt roligt ord.

Och ja. Jag vet. Nästa givna ord är "Nörd".

Tecknade den här lite snabbt igår kväll.

Behöver jag ens påpeka att jag inte är nöjd? Jag fick inte till ansiktsformen riktigt, och som vanligt är det så jäkla svårt att rita hår, näsa och mun. Men men, träna träna träna är väl det som gäller.

Suck, lite leds blir man (jag) på att vara så självkritisk, men jag kan inte hjälpa det.

Syns det vem det är?

Imorse började jag rita en liten matglad pojke och en ros. Ska bli roligt att se om det blir något bra. Kanske vågar jag lägga in dem också på bloggen. Den som lever får se!

Min ros är klar!

Och F A N vad jag är kär i mina Promarkers! De är helt underbara. Det var inte lätt, men så jäkla kul!

Brorsan blev också imponerad och beställde direkt några massa egna. Jag råkade själv beställa sju till... Hudfärger, bland annat. Om jag nu skulle våga mig på att rita ansikten någon gång.

Som vanligt är jag inte helt nöjd, med skuggor och sånt, men jag älskar den ändå.
Inte helt illa för att vara första teckningen, känner jag.

ANYHOOOOO.

Kolla bara! Har jag verkligen ett barn som börjar skolan om drygt ett år?
Hur gammal är jag egentligen??

Vi fick papper om anmälan till sexårsverksamhet idag. Han är erbjuden en plats på Bolagsskolan.
Bolagsskolan! Över min döda kropp säger jag bara.

Nae. Hellre Högalid. Jag hoppas verkligen att han kan få en plats där istället.

Min son tycker om att rita, och det tycker jag om att han tycker om.

Han har avancerat betydligt sen huvudfotingarna, och han ägnar mycket tid åt detaljer och färger. Man kan riktigt se hur hårt han koncentrerar sig när han målar i sina målarböcker, och han är riktigt duktig på att hålla sig innanför linjerna.

Jag fick en teckning av honom idag. Oftast när han har ritat något åt mig så har han ritat just mig. Alltid med fint tovigt långt hår. Men idag överraskade han mig med en fågel!

Jag tror att det kan vara en av de sötaste fåglarna jag någonsin sett.

Idag har jag haft lite försenat födelsedagsfika. Det var ju bara familjen, och Sofia och Timmy, som var här på min födelsedag och jag ville ju bjuda mina kompisar på lite tårta också.

Fast familjen fick komma idag också, annars tar tårtan aldrig slut ju.

Av Lotta och Jimmy fick jag till och med en födelsedagspresent! Två JÄTTEfina muggar och så en... tegrej. Öh. En sån där grej som man sätter den blöta tepåsen på. Den var i alla fall också fin.
Och skitaglad blev jag! Tack tack tack tack!

Själva tårtan var som vanligt ett litet experiment. Och ett lyckat sådant!

Vanlig, köpt tårtbotten (skäms på mig), med ett lager vaniljkräm och ett lager blåbärsmousse.
SÅ. JÄKLA. GOD.

Grabben har varit och köpt lördagsgodis med sin morfar idag. När han kom hem hade han en klubba som han knaprade på ett bra tag, men till slut blev han som vanligt leds innan den var slut.

- Jag vill inte ha något mer.
- Men gå och släng den i soporna då.
- Jag orkar inte, sa han och sträckte fram den till mig.
- Jaha du. Men vad säger man då?
- Här.

Vad är det för specialglas som glasögon(glas) görs av förresten?

Det räcker med att ett finger befinner sig inom 15 cm avstånd, och sen sitter det fan några fingeravtryck någonstans på glasen.

SJUKT. STÖRANDE. UTROPSTECKEN.

Idag fick jag äntligen träffa en läkare. Och han var varken 70+ eller dansk. Kors i taket!

Jag trodde inte att jag skulle bli tagen på allvar, som vanligt, men han var ovanligt intresserad för att vara läkare och tyckte att vi måste gå till botten med det här. Jag blev lite imponerad, jag trodde att de flesta läkare mest tycker om att skriva ut piller och skicka hem en.

Och bara ett endaste(!) "men huuur mååår duuu?", men han övergav det rätt snabbt när jag vänligt men bestämt förklarade att jag inte är deprimerad.
(Själv insåg jag att jag inte är deprimerad längre för ungefär sju år sen när jag kunde sluta med min medicin, men läkare kanske inte är så smarta och snabbtänkta. Vad vet jag.)

Jag hade ju förväntat mig en ordentlig undersökning men han kollade mina leder lite snabbt och så klämde han lite i min nacke. Min stackars plågade nacke. Jag tror inte att han tog särskilt hårt egentligen, men det kändes som att han undersökte om han kunde bryta av min nacke med bara en hand. Gör det här ont, frågade han och jag tror att jag lyckades klämma ur mig ett plågat "jaaaa".

Prover ville han ta i alla fall, till skillnad från de flesta andra läkare som jag träffat. Reumatismprover, inflammationsprover och allt vad det nu var skulle testas, och så fick jag tacka för mig och smita iväg till provtagningen.
Sköterskan knappade i datorn och bläddrade i papper en stund, det var tydligen inga prover hon tog så ofta. Till slut plockade hon fram sju rör. Jahaja. Nice.

Det skulle ta ett tag att få provsvaren, men sen skulle el doctore höra av sig.
Och ja, jag tror det när jag hör/ser det.

Min nacke gick förresten ut i strejk ganska snart efter att jag kommit ut från sjukhuset. Såklart.
Efter en Panodil, en Burana och en massa Voltaren Gel så... gör det fortfarande ont, men det känns lite bättre.

Köpes: Ny, hel och frisk kropp, helst max 30 år gammal
Bortskänkes: 80-årig trasig kropp. Till forskning kanske?

Grabben vaknade vid midnatt och grät. Jag väntade på att han skulle komma traskandes som han alltid gör, men icke. Eftersom jag hade brutalt ont och ändå låg vaken så gick jag dit istället.

En mardröm som spökade, såklart. Jag frågade om jag skulle ligga hos honom en stund, och fick en snyftning till svar.

Han somnade om direkt när jag lagt mig.
Grabbens säng är inte lång, så jag fick ju ligga som en makaron ungefär, men jag fick faktiskt mindre ont av att ligga där så jag lyckades också slumra till emellanåt.

Strax innan fem vaknade grabben till, men öppnade inte ens ögonen, och sa:

- Jag älskar dig mamma.
- Jag älskar dig också.
- Natti.
- Natti.
- Förlåt att jag bråkade idag.
- Ingen fara älskling.
- Zzz...

(Vi hade en liten diskussion innan han gick och lade sig.)

Min älskade lilla gullunge!

Jag har precis lämnat in en ansökan om ändrad beräkning av skatteavdrag, eftersom jag fått "löneförhöjning".
Men jag fattar verkligen NADA när det kommer till siffror och skit. Hjärnan låser sig totalt.

Så nu är det väl bara att luta sig tillbaka i soffan och vänta på att de kommer och ska låsa in mig för skattefusk.

Idag blir det inte mycket gjort.
Jag har lämnat grabben på dagis och så hämtat mina glasögon från optikern och nu är jag kaputt. Visserligen var jag kaputt redan innan det, men än mer nu då.

Jag tror att jag har ont i varenda led som finns i kroppen. Idag är det olidligt. Egentligen hade jag inte velat ta smärtstillande eftersom jag levt på Panodil och Burana i någon vecka nu, men jag pallar inte utan.

På torsdag ska jag till någon läkare. Igen. Återigen ska jag ta med min milslånga lista på alla problem jag har.
Kan han inte hjälpa mig så ger jag fan upp. Jag orkar inte kämpa mer.

Jag inbillar mig inte. Jag har inte ont för att jag har sprungit eller för att jag skulle vara förkyld. Jag har ont precis hela jävla tiden. Ibland mindre, ibland mer, men jag är aldrig helt smärtfri.

Jag kan knappt diska längre, för händerna gör så ont att jag tappar allt, och ryggen gör så ont att jag måste lägga mig ner på golvet efteråt.
Jag kan inte sova. När jag vaknar på morgnarna är jag mer död än när jag gick och la mig, och jag kan knappt äta frukost för att jag har så ont i käkarna efter att ha legat och spänt mig hela natten. Jag kan inte stå för länge. Jag kan inte sitta för länge. Jag kan inte gå för länge. Jag kan fan inte nåt!

Jag är så LESS. Jag orkar inte. Men vad fan ska man göra?!


Äh. Förlåt. Jag behövde bara gnälla av mig lite.
Nu går jag och tar lite piller och går och lägger mig. Väck mig lagom till läkartiden på torsdag, tack!

Om det går magsjuka på stängningsavdelningen på dagis, varför tränger man in alla barn dit ändå? Jag fattar inte. Kan någon förklara för mig?

Tror ni att jag kommer undan om jag mördar någon som... säg... smaskar nåt så ohyggligt när han tuggar tuggummi?

Tillfällig sinnesförvirring eller nåt? För jag blir GAAAAAAAALEEEEEN!!

Varför lär man sig aldrig att gå och lägga sig i tid?!
Ba "jag ska upp klockan åtta, så klockan två är väl en bra tid att lägga sig". NOT.

Och sen vaknade jag ju ändå fan 7.40, så inte fick jag sova ens tills klockan ringde.

Jävla dygnsvändning. The power of christ compels you!!!

Ingen kan påstå att jag har många vänner.
Men skulle nu någon mot all förmodan göra det ändå, skulle jag säga att det gör faktiskt inget.

Jag har några få apabra vänner istället. Kvalitet, inte kvantitet serrni.

Men så slog det mig att jag inte är så apabra. Jag menar, här går jag omkring och har världens bästa vänner - och så hör jag knappt av mig. Vad är det för sätt? Va va va?!

Att hoppas på roliga dejter, middagar, fester, stunder när man bara sitter och trycker hemma är ju rätt... korkat. Hur skulle det kunna funka? Om man nu inte råkar ha tankeläsande vänner, men det tror jag inte att jag har.

Att ha vänner á la Vänner är inte lätt när man själv är en tråkmåns som hindrar det från att hända liksom.

Anywhooo. Det är dumt. Att inte vara vän till sina vänner alltså. Förlåt.
Jag ska bättra mig. Jag ska ta mig mer tid och ork till mina vänner. Så det så.

Vi kan väl börja med ett försenat födelsedagsfika? Om ni nu inte glömt bort mig vid det här laget?
Säg... nästa helg kanske? Låter det bra?

Jag har en liten önskelista också, som sig bör till födelsedagar, även om det är i efterskott.
Jag önskar mig mer dejter, promenader, roliga kompismiddagar och fester, samtal och massvis med sjuk humor!

ARGH. Jag råkade se en bild på några mockarutor någonstans (jag blev så till mig att jag inte minns var jag såg dem)(någon blogg kanske?)(skitsamma) och blev så göttesugen att jag funderade på att baka litegranna.

Ibland är det tur att man (läs jag) är så slö som man (läs jag) är. Lata människor får inga goda (smarriga fantastiska underbara) hembakade mockarutor.

...

Fan.

Hoppas att jag är lika lat imorgon, alternativt att all kokos är slut, annars är det stor risk för mockarutor.
(Och förhoppningsvis blir det färre parenteser.)

Nu har jag tecknat upp en ros, som jag tänkte försöka färglägga med mina nya pennor.
Ska bli spännande det här! När jag nu vågar börja.

Wish me luck...

När jag vaknar är jag tröttare än när jag gick och lade mig. Det är ganska störande.
Idag råkade jag minsann somna om en sväng. Vaknade igen vid halv tolv nångång. Hoppsan!
Men jag är trött fortfarande. Härligt...

(Åh, idag tipsade hon om en blogg som jag redan följer! THANK GOD. Där sparade jag lite tid!)

Jag följer ungefär några tusen bloggar. Alla apabra förstås.

Nu har en apabra blogg(erska) fått för sig att tipsa om en massa andra apabra bloggar, och så helt plötsligt följer jag ungefär tusen bloggar till! Määäh.

När har hon tänkt att jag ska hinna ha ett liv egentligen? Va va va?





Apabra, I tell you!

Jag fick en försenad födelsedagspresent av Roger och grabben häromdagen. Beställningen gick iväg redan den 5 januari men det blev strul med leveransen, så det hela har tagit ungefär en miljard dagar. Men bättre sent än aldrig ju!

Det var Promarkers, som jag önskat mig! En supernajs gift pack med tolv pennor, en väska och markerpapper. LOVELY! Men nu sitter jag här och vågar inte riktigt testa. Tänk om det blir... fult?

Lotta skickade mig en länk, så jag har roat mig med att göra ett personlighetstest.
Sånt är alltid roligt!

Min personlighetstyp är tydligen:

Tystlåtna och reserverade.
Vill förstå hur saker fungerar.
Praktiskt lagda med talang för allt som har med mekaniska ting att göra.
Risktagare som lever för ögonblicket.
Ofta intresserade av extremsporter, både som deltagare och åskådare.
Har enkla och okomplicerade mål i livet.
Lojala och moraliska, men med flexibel syn på lagar och regler om så krävs för att få något uträttat.
Analytiska och objektiva.
Mycket skickliga på att finna lösningar på praktiska problem.

Karriärer som skulle kunna passa mig:

Poliser, kriminalpoliser, patologer, programmerare, systemvetare, dataspecialister, ingenjörer, snickare, mekaniker, piloter, chaufförer, idrottsmän, entreprenörer, brandmän, ambulanssjukvårdare, byggnadsarbetare, tandhygienister, elektroingenjörer, lantbrukare, militärer, övervakare, stålarbetare, transportarbetare.


Oh yeah.

Så vi såg Mamma Mia! igår.

Den första kvarten tänkte jag mest "vad är det här för skit?" och hade allvarliga funderingar på att utrota kvinnosläktet. Fnittriga, hysteriska, fåniga tjejer är nog en av mina största pet peeves.

Men den tog sig, bortser man från några överagerande skådisar så är den riktigt bra, och bara musiken är ju faktiskt  anledning nog att se filmen.

Idag känner jag en nästan oemotståndlig lust att lyssna på en massa ABBA. Särskilt som det vankas storstädning och förrådsröjning...

Idag tog vi en liten roadtrip till Gällivare för att bråka lite med typerna på Malmfältens Psykiatri.

Här har man eldat upp sig och blivit förbannad och beredd på att gorma, och så är läkaren helt på min sida! Riktigt jäkla najs, men samtidigt lite snopet måste jag säga...

Läkaren var såklart dansk, men eftersom alla läkare man får träffa nuförtiden pratar snudd på obegripligt så har man väl äntligen lärt sig lite... obegripiska. Coolt.

Hursomhaver är jag sjukt nöjd. Jag hoppas att min tidigare "diagnos" spolas ner i någon toalett någonstans, och det ska bli muchos intressant att höra vad min psyktant säger om det hela.

Vi hann även med en lunch på MD's, en shoppingrunda på DollarStore och en snabbtitt inne på Ericsson Center:

MD's är en tradition, där äter vi alltid när vi är i Gällivare. En tradition som startade på den gamla goda tiden när jag var till Gällivare i tid och otid för att trixa med den förbannade tandställningen.

DollarStore är kul, och alltid hittar man något. Bland annat stjärtlappar för 20 kr/st och en tvättkorg.

Ericsson Center = crap.

Det var väl inte direkt ett nyårslöfte, men jag har bestämt mig för att ta tag i det här med att skaffa mig en hobby i år. (Eller hur många det nu blir, jag kanske hittar massor med roliga grejer att syssla med!)

Jag älskar att teckna, men jag är alltid så självkritisk att det förstör allt och det fick mig att lägga ner det hela.
Det jag gör är aldrig bra nog. Jag ska alltid hålla på och jämföra mig själv med andra och alltid finns det ju någon som är bättre.

Men finns det folk som är bättre måste det ju finnas folk som är sämre också. Varför jämför man aldrig så?

Jag provade i alla fall att teckna lite för någon dag sen. Sonen som bebis fick agera modell.



Perfektionisten och självkritikern i mig gnäller om att den inte är proportionell, att skuggorna är helt bananas och så vidare och så vidare. Det finns alltid något att klaga på, så är det ju.

Men en liten del av mig tycker faktiskt att det inte är så pjåkigt tecknat av någon som knappt tecknat något överhuvudtaget på nästan tio år.

- Klä på dig nu, din sölkorv. Mommo väntar ju.
- Den som sa det, den kan va' det! Du är ju också en sölkorv mamma.
- Den som sa det, han kan va' det!
- Du sa 'han', man ska säga 'den'.
- Men du är ju en pojke, så då är du ju en han.
- Då kan jag säga "om man sa det kan man va' det" för ibland är du en man.

Haha!

Grabben hade precis duschat och klätt på sig när han blev sugen på apelsiner.
De låg lite högt upp i skafferiet, så han strääääckte på sig och fick tag i påsen och drog ner den.

Potatismjölet fick för sig att följa med...



Varför händer inte sånt innan man ska duscha?

Att få besök dagen efter en födelsedag är väldigt praktiskt. Man får hjälp att äta upp all tårta och alla kakor som finns kvar.

Idag var Johanna och Hans förbi med sina barn Charlie och Molly.

Charlie var mest förtjust i grabben min, och hade inte riktigt tid att äta sin tårtbit.
Molly, hon gillade Ballerina Kladdkaka hon. (Och Lego, men det fick hon inte smaka på.)

Det lyckades ändå bli lite tårta kvar... Så det blir nog tårta till kvällsfika idag, hehe.
Någon som vill komma och hjälpa mig?

Jaha, tydligen har man gått och fyllt 28 idag. Grattis till mig!

Familjen, och Sofia och Timmy, har varit här och fikat, snackat skit och byggt med Lego. Tydligen måste grabben underhållas fastän det är min födelsedag. Hrmf.

Jag har fått två jättefina blommor, Kiruna Praliner och ett presentkort på 500 kronor på JC. Tusen tack!
Ingen skymt av någon digital systemkamera, laptop eller utlandsresa dock... Kanske nästa år...

Har jag någon ålderskris då?
Nä, faktiskt inte. (Om vi nu bortser från att jag har lite ångest över att jag har en lika fungerande kropp som en 90-åring. Men annars - näpp.)

Jag vill inte vara 18 igen. Jag mådde förjävligt då, och man vet tamejfan inte mycket om livet när man är 18. Även om man tror det...

Jag har lärt känna mig själv på ett helt annat sätt nu och jag har börjat må så himla mycket bättre på bara några få år, så i den här takten kommer jag att må alldeles förträffligt när jag fyller 30.
Ålderskris? Hah! Jag längtar!

Som den chokladoman som jag är så blev det givetvis en chokladtårta idag.
Chokladbotten, två lager blodapelsinmousse och chokladmousse runt om. Och så några söta flugsvampar av kristyr on top. Lovely!

Med min annalkande födelsedag i åtanke så beställde jag i förra veckan några mousser och lite tårtdekorationer.

Avin som kom med posten idag meddelade att mitt paket kommit och att jag kunde hämta det efter klockan 17.
Woho, det hann komma i tid!

Trodde jag.

När jag och grabben gått de ungefär fem metrarna till Q8 och räckt fram avin i kassan så sa kassörskan att nej, det har inte kommit. Hon tittade på lappen en gång till, skakade på huvudet och bad oss försöka igen imorgon.

Jag veeet att det inte är hennes fel, men... bajs också!

Jag måste slipa på min telepatiska förmåga.

Nästa gång jag fixar mig själv en tandläkartid ska jag se till att det inte blir klockan 8.10 på min egen jäkla födelsedag!

Vad fan!

Alla verkar spotta ur sig årskrönikor till höger och vänster. Inte ens om jag går tillbaka i bloggen och läser kan jag komma ihåg allt som hänt.

De senaste veckorna finns kvar i mitt medvetande, så jag minns att grabben har fyllt 5 och att vi haft en trevlig jul. Jag har för mig att sommaren var rätt okej också. Den delen som inte spenderades i stan i alla fall. Det räcker väl?

Nåja. Jag fyller visst också år snart, och jag har fått några frågor om vad jag önskar mig.
Det undrar faktiskt jag också, och ändå har jag funderat i ett par dagar.

Få se nu...

- Vill du/ni köpa en bra digital systemkamera åt mig får ni jättegärna göra det.
Släng gärna med ett schysst macroobjektiv också.

- En ny dator hade jag behövt. Min bärbara trotjänare börjar bli till åren.
Lika segstartad och trög som sin ägare, så det är riktigt illa.

- En resa hade suttit fint. New York, Rom, Paris eller London. Välj du.

- Kolpennor hade jag velat ha. Både mjuk, medel och hårda. (Finns på Classe tror jag minsann, hint hint.)
Kanske ett skissblock också, så jag slipper teckna på tapeterna.

- Promarkers.

- Presentkort på kläder. Min garderob känner sig så tom att den har blivit deprimerad.

- En pincett behöver jag. Make that two. Vi har något pincettslukande svart hål i lägenheten...
Under soffan, misstänker jag.

- En locktång hade varit najs. En Volumaster också. Om jag nu någonsin skulle ha tid och ork att göra något mer med mitt hår förutom att borsta det ibland.

- Och min mascara är slut, så en sån hade jag behövt... Zzz.

- Och just ja, jag önskar mig en barnvakt tills då brorsan och hans tjej har inflyttningsfest.
Eller lite då och då, egentligen. Ett biobesök nångång hade ju varit fint, till exempel.

Hmm... Det var ju seriöst svårt det här.

Jag önskar att mina nära och kära kommer och umgås med mig en stund, och kanske äter lite tårta.
Jag önskar mig ett bra år, som förhoppningsvis kommer att innebära ett jobb och att jag blir smärtfri.
Jag önskar att jag kommer att ha styrka och mod att ta tag i allting som jag behöver ta tag i.
Jag önskar att grabben får vara frisk, lycklig och att det kommer att gå bra att byta skola till hösten.
Jag önskar mig hur mycket som helst.

Och jag önskar att allt jag önskar mig går i uppfyllelse.

Vi hade en helt underbar nyårsafton! Såklart glömde jag att fota som vanligt, fastän kameran låg framme på bordet. Helt otroligt.

Brorsan och hans sambo var här och åt trerätters middag med oss.

Till förrätt gjorde Roger minipizzor med pesto och kyckling.
Huvudrätten var oxfilé med ugnsstekt potatis och sallad.
Efterrätten blev en vanlig sketen kladdkaka. Den efterrätt jag tänkte göra först blev helt misslyckad, och Roger for faktiskt iväg för att köpa mer vit choklad, men den var slut överallt. Morr.

Efter att vi vräkt i oss all god mat spelade vi lite Pictionary och sen var det dags att få grabben i säng.

Mamma slöt upp senare också, och då hade vi precis gått över till att spela Draw.
Ett sjukt roligt spel som jag verkligen kan rekommendera!

Det är inte varje dag man hör sin mamma säga "Stora håriga pungkulor? Stora håriga pungkulor!" haha.

Grabben somnade ju såklart inte, utan låg vaken ända tills det var dags att gå ut och titta på raketer.
När vi kom in igen slocknade han som ett litet ljus och vi andra åt lite ost och kex och snackade skit.

En väldigt trevlig nyårsafton, och den alldeles första dagen på året inleddes med att ligga i sängen till klockan 12. Grabben väckte mig, annars vetetusan hur länge vi hade legat där. En skön start på året i alla fall!

Och så slutligen är jag lite nyfiken - Hade ni några nyårslöften?

Jag skulle ju lägga upp den här igår egentligen, men så började datorn skrika om virus och jag fick ta tag i det istället, och sen var det ju dags att ta tag i nyårsbestyren.

Men bättre sent än aldrig ju.