"Ja, han som har hand om det här egentligen har ju semester nu, så vi kan ju återkomma till dig."

VARFÖR var det då så bråttom med att jag skulle ringa?
Nä, nu skulle det avvaktas och så skulle den här andra snubben ringa mig senare, möjligtvis i slutet av september. Vettigt.

Men det bästa av allt var ändå att han undrade hur jag skulle gå i skolan till hösten.

- Öh.. Inte alls?
- Jaha, det var ju tidigare tal om att du skulle fortsätta studera.
- Nä, ni strulade ju så mycket. Och så hade jag så ont så jag fick sluta ändå.
- Jaha...
- Ja.

Sen började han babbla nåt om att förutsättningarna för att studera har förändrats, att då skulle jag ju minsann inte få någon aktivitetsersättning men att då var det ju inte aktuellt ändå. Han pratade så fort och lät så nervös så jag hade lite svårt att höra.

Men ändå. Kan de bestämma sig nångång?! Eller åtminstone prata med varandra? Vad fan!

Men åååh, vad irriterad jag blir! Varför kan saker inte bara fungera som det var tänkt?

Köparna strular. Igen.

För övrigt så fortskrider packandet. Det är helt sjukt vad grejer vi har! Jag och grabben packade fem banankartonger med leksaker igår, och det är väl ungefär hälften kvar...

Jag har packat lite grejer i vardagsrummet och tänkte ge mig på köket idag. Att packa ner sådant man inte använder så ofta, och bara lämna det mest nödvändiga så vi klarar oss till flytten. När nu den blir... Suck.

Inte ens hälften av våra saker kommer att få plats i någon trea!
Det ska vara en stor loppis till helgen. Vi funderar på att boka ett bord där och försöka kränga lite grejer. Om vi orkar. Just nu känns allt bara struligt och omständigt. Blä.

Nä, ringa FK var det jag skulle göra. (Inte skjuter väl jag upp saker??) Sen packa.

Jag fick ett brev från Försäkringskassan i fredags. "Gäller din aktivitetsersättning och åtgärder som kan tänkas pågå under denna tid".

Jag vill inte hamna i någon jäkla "åtgärd", jag vill ha ett jobb. Ett riktigt jobb. Jag vill känna mig normal, tjäna mina egna pengar och liksom bidra med något.

Sen är det förstås inte helt lätt att hitta ett jobb. Särskilt inte här, och med de förutsättningar jag har. Eller de jag saknar kanske.

FK-snubben som skrivit brevet vill att jag ringer honom så fort jag kan. Bara det är ju jobbigt, men jag tänker att har jag klarat av att resa ensam så ska jag väl klara av att ringa ett futtigt samtal. Så det så!

Så jag ringde i fredags. Telefonsvarare. Happ.
Jag ringde igår. Då satt han minsann i möte hela dagen. Jahaja.
Och så ska jag ringa idag igen då. Snart. Strax. Undrar om han svarar.

Och undrar vad han kommer att säga. Vad vill FK att jag ska göra?
Jag vill inte börja med någon meningslös praktik och slita arslet av mig för de få slantar jag får varje månad.
Att slita arslet av mig för en ordentlig lön däremot, det vore något helt annat.

Vi firade Rogers födelsedag i lördags, sådär lite lagom i efterskott. Eftersom det körs LCHF här, så fick vi anpassa fikat litegrann och slängde ihop en tårta som visade sig vara supergod! Så jag tänkte dela med mig av receptet.

Varför är flygplansfönster alltid så smutsiga? Som att folk trycker dit sina flottiga pannor för att se så mycket som möjligt. Det sabbar ju när man ska fota.

Och jag kan aldrig låta bli att fota när jag flyger. Det är liksom svårt att slå den utsikten.

Varje gång vi svänger in på kvarteret vill grabben att vi ska åka rakt fram, och inte svänga direkt till vänster. Roger brukar inte komma ihåg, trots att grabben skriker till om detta varenda gång. Vilken tur att jag har dig så att jag inte kör fel, brukar han säga.

Sist hade grabben ett svar vi inte riktigt var beredda på.

- Om jag var död hade du kanske kört vilse.

Haha, jag älskar hans funderingar!

Vi var till mäklaren igår och skrev under kontraktet. Nu finns ingen återvändo.

Köparna är yngre än jag. De har tre barn, antingen med eller utan bebisen i magen. En stor familj, med andra ord.
Det känns bra. De kommer att utnyttja huset bättre än vad vi har kunnat göra.

Det känns som att huset hamnar i rätta händer. Om man kan säga så.

Jag var faktiskt lite orolig över att se vilka det var som skulle ta över huset. Det är ju ändå mitt hem, och det känns som att de kommer att ta hand om mitt lilla hus.

Imorse vaknade jag med en släng av ångest. Jag trivs ju bra här. Det är mitt hem, och jag kommer att sakna det väldigt mycket. Samtidigt känns det som att jag inte riktigt är någon husmänniska, inte just nu i alla fall, och det kommer nog att gå alldeles utmärkt att bo i en lägenhet även om det blir avsevärt mindre yta.

Det är jobbigt nu. Men jag är övertygad om att allt löser sig till slut.

Bara för att något är som det är betyder det väl inte att man måste gilla det?

Visst. Det är kallt att bo på ett jävla fjäll. Det får man räkna med. Men jag behöver inte gilla kylan bara för att jag bor här. Särskilt inte när kylan gör så att jag får så ont att jag blir plågad och handikappad.

Och det är väl för fan inte bara att flytta.
Om det bara finns en enda person som känner mig så trodde jag väl ändå att det skulle vara du.

Det här är min blogg, och jag skriver det jag känner för. Vill jag gnälla så gnäller jag. Om samma saker varenda år, om jag så vill. Passar det inte folket så finns det miljoner andra bloggar att läsa.

Seriöst. Jag pallar inte. Det är den 25 augusti. AUGUSTI. Det har snöat idag.
Visserligen inga större mängder, men ändå. Hur deprimerande är det inte?

Jag som precis har intalat mig själv att jag nog har accepterat att hösten är här. Då får vintern gärna hålla sig borta ett tag till. Välkommen åter i november. Eller inte alls.

Grabben är riktigt kramig och go nu. Vi har saknat varandra, och gosar en massa.

Med jämna mellanrum kommer han till mig och ska kramas och pussas, och jag njuter. Han är gosig annars också, men det här slår alla rekord. Han säger att han har saknat mig ända till himlen!

Varenda kväll har han ringt och sagt god natt och att han älskar mig.
Jag har saknat och längtat, men jag har klarat mig bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. Grabben har inte haft det lika jobbigt som jag. Och tur är ju det!

När vi sågs på flygplatsen kastade han sig i mina armar, och jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt. Jag är så jävla blödig. Å andra sidan har jag aldrig varit utan min grabb såhär länge förut.

Men nu vet jag att jag (och han) klarar av det, men det är skönt att kunna kramas och pussas igen.

Och nu är det dags igen!

Att åka hem var som att resa i tiden. Från sommar till höst på en timme och trettio minuter.

Men resan har gått bra. Både dit och tillbaka, även om hemresan bjöd på lite för mycket turbulens och fjortisar för att vara helt angenäm.

Jag har haft det alldeles underbart i hufvudstaden. Det har varit supernajs att få vara med min moster och mina kusiner i nästan tio dagar! Vi har hittat på grejer varenda dag, och jag har inte haft en tråkig stund.

Jag har åkt en massa buss och tunnelbana, men allra mest har jag nog promenerat. Jisses, vad mycket promenerande det har blivit! Särskilt i onsdags och i söndags, så det blev många många många timmars promenerande på Söder. U.n.d.e.r.b.a.r.t!

Det är skönt att vara hemma, men det är inte skönt att vara i Kiruna.
Jag längtar redan tillbaka, och jag saknar mina galna goa släktingar hur mycket som helst!

Schnaaaaaabel!

Igår vid 22-tiden stod jag och stekte LCHF-pannkakor med mina psykstörda släktingar. Underbart!

Vad hände mer igår? Jag och Susanne var ut på en lång cachingpromenad med lite inslag av bergsklättring.
Och Adde lärde sig att cykla ännu bättre! Det går framåt!

Mig sakna lillfisen.



Idag ska vi in till stan och jag ska försöka hitta lite sukrin att inhandla. Fler planer än så har vi inte för dagen. Än.

Adios amigos!

Jag saknar min grabb så in i bängen, men nu har jag kommit så långt att jag kan tänka på grabben utan att börja gråta. Känns skönt.
Och ja, jag är världens mesta hönsmamma, men det skiter jag i.

Kolla in vad han har lärt sig borta i Luleå!
Idag, efter en viss muta, går det visst ännu bättre.



"Adrian lär sig cykla Dag 1". Dag ETT. Jag är imponerad!

Jag upptäckte för några dagar sen att jag har fått en Award! Woho!
Dessvärre skulle man skriva sju intressanta saker om sig själv, och jag har väldigt svårt att komma på något. Jag måste klura.

...


Grabben ringde mig nyss. Grät nog bara två tårar, men jag vill inte att han ska höra.
Han har haft roligt idag, nu satt han och tittade på barnprogram och ville äta kvällis. Skönt.

- Hej då. Mamma, jag vill lägga på nu.
- Okej, vi får prata mer en annan gång då.
- Ja. *klick*

Det var inte så jobbigt att kliva upp 05.30 som jag trodde att det skulle vara. Grabben ville inte kliva upp först, men när jag påminde honom om att han skulle skjutsa mig till flygplatsen blev det fart på honom.

Vi åt en snabb frukost, men varken jag eller Adde åt särskilt mycket. Sen var det bara att klä på sig, packa bilen och åka. Skönt när man slipper stressa.

När vi kom fram och packade ur min väska ur bilen skulle grabben absolut hjälpa mig. Han förklarade att när jag skulle åka så skulle jag få en kram på ena kinden, sen en på andra kinden och sen en puss. Det låter bra, sa jag.

Han köade så duktigt med mig, och hjälpte till med väskan ända fram till incheckningen.
Sen satt jag och pratade med grabbarna en stund innan det var dags att åka.

Jag grät, fastän jag försökte låta bli, men grabben tog det hela med ro. När vi sa hej då fick jag en puss först på ena kinden, sen på den andra och sen en puss!
När jag gick till planet stod de i restaurangen och vinkade. Min gullunge!

När jag pratade med Roger efter att jag kommit fram så berättade han att grabben hade konstaterat att "jag kommer att sakna mamma". Roger svarade "jag med, men hon kommer ju snart tillbaka".
Adrian sa bara ja, och undrade när de skulle åka. Han har längtat till Luleå.

Piloterna körde faktiskt fel när vi kom fram, och parkerade helt galet. Vid utrikes, närmare bestämt, så vi fick åka buss till rätt ställe sen.
Men det visste man ju sen innan att norrmän inte kan köra...

Jag saknar grabben så att det gör ont i hjärtat, men med lite möda ska jag nog överleva det här också.

Nu är det middagsdags, sen blir det Kungsan, artister och lite annat skoj. Ajö!

Köparna tyckte att vi var veliga, och sa att deras bud gällde endast idag. Hårda bud i Mellerud liksom.

Så vi accepterade, med krav att det ska skrivas kontrakt direkt i så fall.

Vi vill inte avboka visningen, åka på semester och komma hem och upptäcka att de dragit sig ur och så står vi där utan vare sig köpare eller visning. No thanks.

Men nä, då tycker de att det går för fort fram. De vill avvakta.

... Ursäkta??

Idag blir det att städa och packa. Imorgon blir det att kliva upp okristligt tidigt och göra sig klar, rejsa till flygplatsen och så åka.

Jag funderar på hur jag ska överleva utan min pojke. Och hur ska min pojke överleva utan mig?

Det kommer att gå skitbra, det vet jag ju. Vi har pratat mycket om att jag ska vara borta och han vet att han får ringa mig när som helst och hur mycket han vill. Men ändå. Hur ska mitt hjärta klara sig?

Jag har inte ens åkt ännu, och längtar redan tillbaka till min lilla pojke (som ibland är den gnälliga hundvalpen Karlsson, som vill ha massor med hundben).

Mäklaren ringde idag. (Eller ja, inte vår mäklare eftersom han är på semester, men hans kollega.)
De som tidigare har bjudit på huset höjde budet igen och det är med andra ord möjligt för oss att sälja huset nu.

Antingen säljer vi huset NU, och då blir det självfallet ingen till visning, eller så dissar vi budet och hoppas på ett bättre bud efter visningen. Vi är kluvna.

Rent spontant känns det som att det bästa är att acceptera budet. Då är det klart, done, finito, och vi är garanterade ett okej "pris". Att vänta på en visning och att riskera att inte få något bud alls... Det känns lite dumt att chansa, med tanke på hur segt det har gått hittills.

Jag vill ju sälja, men samtidigt får jag lite ångest. Vad fan ska hända nu? Hur blir det med dagis? Kommer jag att överleva utan all yta? Hur ska man överleva utan en trädgård?
Hur blir det med... allt?

Jag får så löjligt dåligt samvete för Adrians skull. Han trivs bra här, han har nära till dagis, han har kompisar i närheten och det är ett väldigt barnvänligt område.
Ja, jag kanske är fånig. Jag vet inte. Det löser sig säkert, men ändå.

Vi har till imorgon på oss att bestämma oss för hur vi vill göra. Ångest.

- Adrian... Jag älskar dig.
- Men mamma, jag vet ju det.
- Vad bra att du vet det. Du är min älskling.
- Du är min älskling mamma. Jag älskar dig ända till solen!

Hahaha, vilken härlig respons! Men jag tänker ändå aldrig sluta säga klackaskor, även om det gör mig till en treåring. Så det så! Na na na-na na!

Däremot skriver jag aldrig klackaskor, det är bara något jag säger. När jag skriver blir det om högklackade skor. Underligt.

Hursomhaver så funderar jag på om jag skulle köpa mig ett par.
Jag har alltid tänkt att det är snyggt på andra, men att det nog inte är min grej. Det har inte alls känts bekvämt.

Kanske hör det ihop med att jag skämdes för min längd förut. Jag vet inte. Samtidigt har jag alltid drömt om att vara lång. Snacka om att vara ambivalent.

Men det är faktiskt skitsnyggt att vara lång, och nuförtiden försöker jag sträcka på mig istället för att sjunka ihop.
Det är inte så lätt att komma ihåg alltid, och ganska svårt att göra nu när jag har noll ryggmuskler. Men jag försöker!

Problemet är bara att jag ju inte lärt mig den ädla konsten att gå i högklackat. De gånger jag försökt såg jag nog aningens packad eller handikappad ut.

Kan jag någonsin lära mig, eller är jag för gammal nu?
Man kan inte lära gamla hundar att gå i högklackat, eller något.

En sko jag aldrig någonsin skulle köpa, men det kändes som att det var på tiden för en bild.

Jag gillar att läsa på Familjelivs forum. Det finns så många roliga och genomkorkade inlägg, med obligatoriska stavfel, att läsa.

"Jag sitter här med starka värkar var sjunde minut, och det sitter som i ryggen och strålar neråt. Men hur vet jag att det är på riktigt? När ska jag åka in?"

"Knöl i magen. Vad tror ni?"

Jag tycker det är hysteriskt roligt att folk ställer så dumma frågor, och att de frågar folk på ett forum istället för att kontakta sjukvården. Jag garvade nästan ihjäl mig när jag läste om någon som var förbannad över att soc inte ville betala en utlandsresa.

Häromdagen stötte jag på en rolig tråd. "Underliga stavningar", eller något sånt. Folk klagar på diverse stavfel och särskrivningar. Och jag håller med. Jag får hjärnblödning av "igentligen", "andvända", "unge fär" och på folk som inte kan skilja på de/dem osv.

Men plötsligt hajade jag till. "Klackaskor" var med. Vad fan, så säger ju jag. Jag har alltid sagt så.
För mig så är klackaskor det som gäller, inte klackskor, klackisar och gud vet vad.

Är det bara jag som säger klackaskor?

Alltid när jag ska åka någonstans skriver jag en packningslista. Inte så mycket för att det ska bli så effektivt som möjligt, det är bara bra att ha en backup någonstans utanför hjärnan.

Jag är senil. Emellanåt väldigt senil. Utan min packningslista kan jag glömma de mest viktiga saker. Det känns lite onödigt, därav listan. Börjar man skriva på den ett par dagar innan man åker brukar man komma på saker allt eftersom, och sen jag började skriva listor har jag inte glömt något när jag ska packa.

Än så länge har jag inte kommit så långt... men av någon anledning känns det som att det är länge kvar tills jag ska åka. Det är det inte. Bäst att börja klura ut och skriva ner!

Addeman väckte mig genom att sätta sina kalla fötter mot min rygg. Jag sträckte mig efter mobilen för att kolla vad klockan var, och såg då att Roger både hade skickat sms och ringt, strax efter klockan sex på morgonen. Han hade glömt nycklarna och ville att jag skulle komma och öppna.

Inte för att någon någonsin ringer till mig om nätterna (förutom stalkern en gång), men jag har ändå alltid telefonen på ljudlös. Inte så  bra för folk som bor i samma hus och som glömmer nyckeln.

Klockan visade på 10:15. Ajdå. Stod han kvar där ute? Sov han i bilen? Hade han ringt någon annan? Låg han och sov ute på bron, stackarn?

Jag gick till gästrummet och kollade, och där låg han. Hmmm. Hade han i ren desperation brutit sig in? Stackars förvirrade, trötta, nattjobbande människa.

När jag kom ner såg jag ett meddelande på whiteboardtavlan. Garaget hade visst varit olåst.
Ibland är det bra att vara trött, förvirrad och senil!

Jag är ganska less på att inte kunna sova. Visserligen somnade jag redan vid 2, natten/morgonen innan somnade jag vid 4. Plus att jag sen vaknar så fort jag måste vända på mig. Härligt.

Jag fattar inte. Fastän jag är dödstrött mest hela hela hela tiden så kan jag inte sova.

Finns det någon som kan komma med lite kloroform, eter, sömntabletter eller en stekpanna ikväll? Runt 23? Vore grejt!

Jag är med och tävlar om en mössa hos Älskade Hjärtegryn.



Grabben needs en to the höst.

Om precis en vecka är jag i hufvudstaden!

Jag är lite nervös. Och det stör mig! Jag är nästan 30, och jag borde klara av saker utan att överanalysera allting. Det kommer gå fint. Det kommer gå fint. Nemas problemas. No problemo. Hakuna matata!

Och på tal om resan så har jag ett telegram till mosterfoster:

Arlanda -(STOP)- Nästa lördag -(STOP)- Hämta mig -(STOP)- Glöm inte bort mig -(STOP)- Ses då -(STOP)- Hoppas jag -(STOP)-

För några dagar sen läste jag Åsas blogg, och såg att Lunarstorm tydligen stänger ner (om 11 timmar ungefär). Jag har inte varit inne där på år och dar, känns det som i allafall, så jag passade på att kika på mina gamla dagboksinlägg som jag skrivit där.

Jag funderade på att spara ner dem jag också, men så läste jag några inlägg.

Vad tragisk jag var! Och här sitter man och tänker att man inte förändrats något... HAH!

Det känns fint att få ett så pass bra bevis på att man inte alls är samma person som man var då. Jag har kommit skitlångt! Kanske är jag äntligen på väg att bli vuxen... Det vore ju på tiden i alla fall.

Nej. Jag ska inte kopiera över några inlägg. Det gamla är borta och förbi, och alla rester mår nog bäst av att dö.

Feeest!

Inte för att jag ska ut, men säkert ska någon annan det.
För min del blir det att natta barn, inte kunna sova och sen ligga och surfa på mobilen till 1-tiden. Som vanligt. Partyyyy.

Fan. Han/hon/den/det dansar bättre än jag.

... föregående inlägg blev lite väl seriöst. I don't swing that way, så här kommer lite kompensation:

... Jag har faktiskt släppt det där.

Det var i ett annat liv och inget man kan göra något åt nu ändå.
Jag är faktiskt inte bitter.

Jag kan till och med förstå varför jag blev mobbad. Det betyder inte att jag anser att jag förtjänade det - det är en helt annan sak.

Jag önskar att jag då visste det jag vet idag. Men jag har förstått, både hennes situation och min egen, och jag har förlåtit. Jag orkar inte gå och slösa energi på något som jag inte kan påverka. Det jag kan påverka är mina egna känslor och tankar, och jag väljer att inte känna mig arg och ledsen.

Det finns bara nu. Ingen dåtid och ingen framtid. Det enda som existerar är faktiskt precis nu. Man är vad man tänker, och jag tänker inte vara fast i något som inte finns längre och missa det som är precis nu.

Jag är en helt annan person idag, och jag hoppas att hon också är det.

Igår när jag vaknade insåg jag att jag hade drömt om en kille jag hade en liten crush on när jag var sisådär 15-16 nånting. Jag bestämde mig för att kolla upp honom på Facebook; detta underbara verktyg för att inte behöva träffa och prata med folk på riktigt.

Man kan ju lugnt säga att han hade förändrats, och inte till det bättre. Han har blivit tunnhårig och ganska tjock. Synd.

Tänk om alla man tyckte var snygga för sisådär 12-15 år sen kunde bli sådär... mindre attraktiva. Samtidigt som jag själv plötsligt blir übersnügg förstås!

Särskilt hon som mobbade mig på högstadiet hade kunnat få drabbas av plötslig fulhet. Då hade jag nästan kunnat dö lycklig, och mitt sista ord hade varit ett hånfullt "HAH!".

Bitter? Jag? Neeeeeeej. (Biatch!)

Jag läste ut den sista Wallander-boken av Henning Mankell här för några dagar sen. Adrian höll på att bli förkyld och kunde inte sova, så jag struntade i allt som hade med någon form av teknik att göra och låg i sängen och läste istället. Det måste vara ungefär hundra år sen sist, men det var precis så härligt som jag mindes det.

"En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer, Håkan von Enke, under sin dagliga promenad i Lilljansskogen.
För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. von Enke är nämligen Linda Wallanders svärfar och hennes lilla dotters farfar.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När sedan också von Enkes hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till Kalla kriget, högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa. Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren, som berör hela den svenska efterkrigshistorien. Kanske befinner han sig i utkanten av något som är mångdubbelt allvarligare än Wennerströmaffären, den värsta spionhärva Sverige upplevt.
Wallander kastas in i ett skeende vars förvecklingar han har svårt att överblicka.
Samtidigt dyker ett ännu mörkare moln upp på hans himmel

Exakt 10 år efter att den senaste boken om Kurt Wallander kom ut, ställer Henning Mankell åter kriminalkommissarien från Ystad mitt på scenen i rampljuset. Det är en återkomst som kommer att välkomnas av alla hans fans över hela världen. Henning Mankell visar på nytt i Den orolige mannen att han är kriminalromanens okrönte kung.
Henning Mankell är Sveriges internationellt mest läste författare. Hans böcker har sålt i över 30 miljoner exemplar och översatts till mer än 40 språk. Inte minst gör kriminalkommissarie Kurt Wallander ett segertåg över världen, senast gestaltad av den engelske stjärnskådespelaren Kenneth Branagh i en serie av filmer producerade av BBC, vilka vann en BAFTA för bästa drama-serie 2009."
(Texten är från Bokus.)

Mycket bra bok, tyckte jag. Den var lite svår att komma in i, men det kan lika gärna bero på min hjärna som på boken. Min hjärna är ju inte direkt på alerten numera.
Slutet däremot kändes lite väl kort, nästan som en nödlösning på nåt sätt. Och ovärdigt, för store kommissarie Wallander.

Läs.

Igår fick vi storfrämmande! Eve, Elias och Malte var här och hälsade på en sväng. Väldigt trevligt! (Och väldigt uppskattat av understimulerad 4-åring.)

Vi gick ut till lekparken när Malte skulle sova lite. Jag försökte fota barnen litegrann, men det var inte det lättaste! De springer ju omkring heeeela tiden. Malte var tacksam att fota iallafall. Tänk när han också springer omkring...

Igår tänkte jag släpa med mig Roger, och barnet förstås, ut på en morgonpromenad.

Vi väcktes av grannens bilalarm (hallelujah!) klockan 08:40. Det hade ju varit en ypperlig tid att kliva upp, men gjorde vi det? Nä, just det. Vi somnade om och sov ända till 10:50.

Behöver jag säga att det inte blev någon morgonpromenad?

Men lite fick vi gjort igår ändå.
Till exempel blev gräsmattan/djungeln nedklippt, nu när barnet har köpt sig en gräsklippare.