Systra mi har varit här i några timmar idag. Väldigt roligt, tyckte både jag och lilleman!

Hon har ätit middag med oss, och vi har spelat Hyveltjuven, fikat, lyssnat på Manboy och kvällsfikat. Det kanske går i släkten att vara hungrig mest hela tiden...

Ja, jag har haft Manboy på hjärnan idag också. Syrran hade inte hört den så det blev ju Spotify på hög volym, det hjälpte ju inte direkt att hon sen gick omkring och gastade MANBOY stup i kvarten, haha.
Lilleman har också fastnat för Manboy. Han sjöng på den igår, och ännu mer idag. "Banboy, banboy, call me banboy" sjunger han.

"Mamma, han, den där Banboy, det är han som blir blöt i vattnet."
Hur fan visste han det?

Grabben ville sova med syrran, men hon avböjde som vanligt. Smart brud. Grabben har nämligen en ny favoritbok. Jag har aldrig gillat tjuren Ferdinand särskilt mycket, så att läsa boken kväll efter kväll efter kväll är ju lagom underhållande. Men vad gör man inte? Grabben ÄLSKAR "Tjuven Feriland"!

Nu är lilleman förresten ledig i elva dagar! Gudomligt.
Jag hoppas att han sover till åtminstone åtta imorgon, men jag gissar på att vi får kliva upp mellan 6-7.
Hmm. Jag borde gå och lägga mig.

....


Manboy, manboy, you can call me manboy
I don’t care, I’ll show you how to love
There’s no halo ’round my head, no, there’s no angels here
Manboy, manboy, you can call me manboy

:D

Det blev en tidig morgon idag. Jag hade tid hos sjukgymnasten redan 8.15.
Grabben fick börja tidigare på dagis, men efter idag är han ledig i elva dagar så jag tänkte att han kanske överlever...

Det var underbart att äntligen träna lite!
Höften började göra lite ont, så vi fick hoppa över några övningar, men annars gick det hur bra som helst!
Armhävningar mot pilatesboll är tungt. På grund av mina handleder ska jag nämligen inte göra vanliga armhävningar.

Jag frågade om stretching också. Det är ju olika besked hela tiden. En del säger att man måste stretcha fastän man är överrörlig, och andra säger att man absolut inte ska stretcha.
Sjukgymnasten sa att om jag inte har någon muskel som stramar så behöver jag inte stretcha.

Vid balansövningen knakade min fot så mycket att t.o.m sjukgymnasten kommenterade det.
Det gör inte ont, men det låter ganska läskigt. Som att små ben i foten går av, ungefär.

Jag fick knäortosen idag också. Under träningen fick jag ha den på vänster knä, eftersom det är det knät som gärna vill böja sig åt fel håll. Under promenaden hem hade jag den på höger knä, eftersom det knät är det som gör ont.
Det känns som att det borde vara vänster knä som bråkar, höger knä går inte alls lika långt bak men ändå är det värst.

Att promenera med ortosen var underbart! Knät hölls på plats, och allt kändes rakt och fint.
Vaden, fotleden och foten protesterade lite, de är ju inte vana vid att bli rätt belastade!

Lite mer träning på det här så kommer det nog att bli finfint.
Nästa torsdag ska jag tillbaka för nästa träningspass! Förhoppningsvis kommer höften att vara snäll då.

Jaja, ingen har väl orkat läsa ändå hit ändå, så nu rundar jag av.
Jag ska lägga mig och vila, TENS:a och vänta på syster yster som ska komma på besök idag. Vilken tid hon kommer vet nog inte ens hon...

Adrians reaktion i går morse, när han såg att det snöade:

- VA FAN!! Kan det aldrig bli sommar?!

Jag kan inte förstå vart han hört de orden förut...

Bilen har varit på verkstaden i några dagar nu. Kamremsbyte, nåt med topplockspackningen och vad fan det nu var.
Har vi (mer) otur är det väl fel på bränslepumpen också, men det vet vi inte riktigt än...

Idag fick vi i alla fall tillbaka bilen. De hade hittat två eller tre nya fel, såklart, så bilen ska in på verkstaden igen den 14:e. Oh the joy!

Vi hann inte köra långt innan vi hörde ett mystiskt ljud. Ett ljud som absolut inte funnits där förut.
Så det var bara att åka tillbaka. De på verkstaden sa att vi inte skulle köra bilen, utan lämna den där så de skulle få kika på den. Igen.

Som tur var fick vi låna en liten bil. Och då menar jag liten. En Ford Ka!
Visst att Ford is the shit och allt, men den bilen är nog undantaget som bekräftar regeln.
Det är en liten liten låda, inte en bil. Jisses alltså!
Hade inte Jimmy varit handikappad och plågad hade jag tvingat in honom där, bara för att se hur det skulle se ut.

Verkstadssnubben hade ringt upp Roger nu på eftermiddagen. Servopumpen äro trasig. Oh the joy, igen!
Som tur var så var det ett relativt billigt problem, eller hur man ska säga. Det ska också lagas den 14:e.

Prislappen för allt repande är redan uppe på över 20.000, det behöver liksom inte bli dyrare nu.

 

 

På tal om att införskaffa grejer...
Jag var och hälsade på hos morsan och gänget för några dagar sen, och så frågade syster yster om jag ville ha lite kläder. Hell ya.

Men jag måste erkänna att jag var skeptisk. Mina fina syster är ju nämligen väldigt väldigt smal, och jag är... inte det. Men jag kan väl prova i alla fall, tänkte jag.

Och se på tusan, jag fick ju på mig kläderna! Vad fan?! Hur vara detta möjligt? Jag måste ha krympt i tvätten...

Kolla bara vilken fin klänning jag fick!
(Det här med att posera och greja är inte min grej, och det är fotat med mobilen så kvallen är ju sisådär.
Men ni får stå ut - det här är fan ingen modeblogg.)


Så nu blir det att sola sig lite så man slipper vara genomskinlig, och psykträna benen och fixa sig ett par benmuskler så man kanske vågar ha på klänningen ute bland folk till sommaren! Wohoo!

Det blir bara ljusare och ljusare, och sol tillsammans med snö blir lätt en smula outhärdligt.
En del dagar är jag så ljuskänslig att jag tror jag ska bli blind, men inte äger jag ett par solglasögon för det... Måste åtgärdas.

Grabbens ögon tänker jag desto mer på, och ett par solglasögon införskaffades på KappAhl.

Jag tror inte att jag har världens coolaste och finaste grabb. Jag VET att jag har världens coolaste och finaste grabb!

Roger ringde läkaren i fredags och IDAG fick jag en kallelse! Det måste vara något slags hastighetsrekord. Jag är imponerad!

Den 19 april kl 13:00 ska jag träffa dr Peter på Klinisk Genetik.

Nu måste Roger ta ledigt, vi tänkte kolla upp hotell, och så måste vi fråga Nettan och Kenka om de råkar vara lediga just då och om de har lust att ta hand om indianbarnet ett tag...

SKÖNT att det äntligen händer något! Snart snaaaart kanske jag får reda på vad som är fel med mig.

Jag har läst två av Mia Törnbloms böcker nu på ganska kort tid. Jag älskar dem och har fått mycket hjälp av dem.
Hon skriver mycket om föreläsningar som hon haft, och jag kände direkt att jag hade velat gå på en.

Jag såg framför mig hur det skulle vara, hur det skulle kännas, och till slut kändes det nästan som att jag redan varit med på en.

Och så pratade jag med Lotta i... onsdags, tror jag det var.
Hon berättade om en föreläsning som hon tyckte att vi skulle gå på. Vilken då, undrade jag.
Och såklart - Mia Törnblom kommer till Kiruna!

Jag vill gå! Jag SKA gå!
Det känns lite som att det är meant to be.

Gång på gång får man bevis på att det här verkligen fungerar. Små saker, men stora bevis.

Det har stått still med den här utredningen ett tag nu, och lite less blir man ju.
Varken Sunderbyn eller Umeå vet nånting och skyller på varandra. Suck.

Så igår ringde Roger läkaren på Klinisk Genetik och sa att vi kommer dit. Det spelar ingen roll att det är långt bort, då vet vi att vi i alla fall kommer till nån som vet vad de pysslar med.
Det höll ju läkaren med om, även om han tycker att det känns onödigt att vi ska behöva åka så långt för en så kort undersökning. Omtänksamt, men annars händer ju ingenting.

Är det nu EDS så kommer jag veta. Är det inte det så vet jag det också. Då kan man åtminstone gå vidare därifrån.

Men samtidigt känns det lite kul. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit i Umeå, så det ska bli spännande att se stan. Och så finns det ju cachar där!

I tisdags sa sjukgymnasten att jag skulle få träna på fredag, idag alltså. Hon skulle trixa ihop ett träningsprogram och gå igenom det med mig.

Men inte blev det någon träning!
Istället fick jag träffa min sjukgymnast och hennes handledare, och hon skulle minsann också klämma och undersöka lite. Nåja, nu är det ju gjort i alla fall, och det kan ju vara bra.

Jag har så gott som normalstyrka i både knän och höft, trots smärtan, och starka vadmuskler. Najs.

De ville att jag skulle göra ett balanstest också, och skulle stå på ett ben under en minut.
Det tog kanske 20 sekunder, sen sa de att jag har extremt bra balans och att de var riktigt imponerade, haha. Handledaren frågade om jag har tränat nåt med balans och så, men nä, aldrig, sa jag.
"Du är väldigt stabil och du står ju praktiskt taget still och vinglar ingenting eller nåt. Ja, du behöver då inte stå i en minut i alla fall!"

Jag fick prova en knäortos. Och jäklar vad skönt det var! Helt underbart att känna att man faktiskt har lite stöd vid knät för en gångs skull, och att det inte kan glida omkring lite som det vill.

Sen fick jag prova inläggssulor till skorna. De kom nämligen fram att jag är lite plattfot! Gaaah, ännu en grej med den här kroppen som funkar så jäävla bra!

Men sen kom jag på att det faktiskt är ett symptom på EDS. Fötterna liksom plattas ut lite, eftersom det som ska hålla ihop allt inte gör sitt jobb riktigt...
Så många av mina problem kan visst komma från fötterna, och det kändes faktiskt riktigt bra att gå med de där sulorna.

Knäortosen kostade 250 kanske nånting, och inläggssulorna kring 230. Knäortosen kunde man köpa direkt av sjukgymnasten, men inläggssulorna fanns i hälsokostbutiken.
Det fanns visst knäortoser på apoteket också, som var lite mindre, som de tyckte att jag skulle gå och kika på först.
Det är fan dyrt att vara trasig!

Jag fick en ny tid på onsdag, och då SKA jag få träna! Wohoo!
De frågade om jag ville ha övningar till nåt annat än till knät och till höften.
MAGEN! MAGEN! skrek jag inte, men jag sa att jag hade velat få lite magmuskler också.

"Vill du ha 2-3 övningar eller kanske 8-10? Vi brukar fråga, för många gillar ju inte att träna och vill bara ha få men effektiva övningar."

När jag sa att jag älskar att träna och gärna kör med 8-10 olika övningar sken båda upp som små solar och tyckte att det var så ROLIGT att jag tycker om att träna. Haha, så lätt man kan förgylla någons dag.

Så people, på onsdag - då jäklar! Sen blir det äntligen GYMMMMMMEEEET!

Igår var jag på vad som lätt kan klassas som ett av världens mest onödiga och meningslösa läkarbesök.

De ringde från Malmfältens i måndags och sa att de ville att jag skulle träffa en läkare. Jahaja.
"Egentligen vill vi ju att man ska träffa en läkare en gång om året, men nu är det två år sen sist du har träffat någon." Hon fick det att låta som att det var MITT fel. Bah!

Så igår var det dags. Jag fick träffa en supertrevlig skånsk läkare, som jag tydligen har träffat för en herrans massa år sen. Han mindes mig, men jag har inget minne av honom. Brukar det inte vara tvärtom?

Han började med att säga att "jaa, om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt varför du är här".
Inte jag heller, sa jag.
En läkare har ju nyligen gått igenom alla mina journaler och skrivit intyg till FK och hon har ju rätt bra koll på läget, så han fattade inte vad det var tänkt att han skulle göra egentligen.

Vi pratade lite allmänt sådär, och så frågade han om jag hade betalat för besöket eller om jag har frikort.
Jag sa att jag har frikort, och då sa han att "vad bra, annars hade jag sett till att du får pengarna tillbaka".

Tack och adjö, och så fick jag gå. Besöket tog max 15 minuter. Jag tror jag satt längre tid i väntrummet.

Onödigt var ordet.

Igår var det dags för det andra besöket hos sjukgymnasten. Jag trodde att jag skulle få börja träna, men nä.
Hon visade mig en TENS-apparat och tyckte att jag skulle prova den ett tag.
(TENS = transkutan elektrisk nervstimulering)
Det gick jag såklart med på. Man får låna den gratis i tre månader, och behöver man den efter det får man köpa den för 1000 kronor.

Det är tredje gången jag testar den nu. Det känns fint. Smärtan försvinner inte helt, men den mildras något.
Jag ska använda den 2-4 gånger om dagen, 30-60 minuter varje gång.
Just nu är det knät som strular mest, men jag ska använda den på höften också när den bråkar.
Varför hade jag inte TENS i söndags??

Ungefär såhär sitter jag nu, fast med en annan sorts elektroder. Och jag har dem på höger knä, inte vänster. Och inte med kjol. Och inte på en pall, utan i soffan. Och inte med en hurtig snubbe bredvid mig. Men ungefär.


Som vanligt är det inte tjejen på bilden som skrivit brevet.
(Även om det är ungefär sådär ungdomlig jag känner mig.)

På fredag ska jag tillbaka till sjukgymnasten igen, och DÅ ska jag få träna!
Jag frågade vad det är för övningar hon har tänkt ut åt mig, och hon sa att jag behöver mycket balans- och stabilitetsträning. Fast det hade jag ju gissat redan.
I lördags lånade jag faktiskt en bok av Sussi, och den heter "Total stabilitetsträning", så jag var ju lite före.

Jag frågade sjukgymnasten om jag kan börja träna på gymmet igen, och hon sa ja! ÄNTLIGEN!
Bara jag kommer ihåg att tänka på leder och vinklar osv så ska det inte vara några problem. YES! Ska se hur det går att träna nu på fredag, och sen blir det att börja gå till gymmet igen. Jag har längtat!

Jag har tänkt börja träna lite hemma också, för det är ju inte alltid helt lätt att ta sig iväg till gymmet. Jag har lite för dålig självdisciplin för att träna hemma egentligen, men jag SKA. Sommaren närmar sig, och jag vill inte vara helt utan kondis då.

Det får ju bli att ta det väldigt lugnt och försiktigt till en början, och jag kommer att vara så frustrerad. Jag vill ju träna hårt och länge, men det får ta den tid det tar. Jag är glad bara jag får träna!

Jag fick ett presentkort på Intersport av pappa och Eva i julas. Tanken var att det skulle bli ett bidrag till en ny vinterjacka, gudarna vet att jag behöver en ny, men jag har inte hittat någon jacka som jag tyckt om.

Men så såg jag ett erbjudande om vårjackor i Annonsbladet, så jag masade mig till Intersport och provade en jacka.
Priset var nämligen perfekt - presentkortet täckte hela kostnaden! Gratis jacka till mig, bara att hämta! Wohoo!

Svart är en mycket bra färg. Den är snygg och passar till allt.
Svart är bra. Svart är tryggt. Säkert.

Så jag tog en grön.

Jag har hittat mina gamla dagböcker! Helt sjukt rolig, och pinsam, läsning.
Vilken tönt jag var när jag var tio. Och tretton. Och fjorton.
Längre har jag inte kommit, men jag var garanterat en tönt när jag var femton också. Särskilt med tanke på att jag är det fortfarande.

Jag har läst två av dagböckerna än så länge. Den senaste täckte väl -96 eller nåt sånt.
Alldeles vid min födelsedag där skrev jag mycket om en låt som jag gillade mycket. Jag kan inte minnas att det har varit min favoritlåt, men å andra sidan så minns jag knappt nåt av det som står i böckerna.

Lyssna och njut.

Det var Roger som var ut igår, så varför är det JAG som mår dåligt?
Jag kände redan igår kväll att nåt inte var som det skulle, men jag hoppades att det skulle gå över under natten.

Det gjorde det inte. Jag har mått lite halvskumt ända sen jag vaknade, men nu känns det i alla fall lite bättre.
Nu är det mest höften som plågar mig, men jag känner ändå att jag inte mår helt bra.

Jag har fått i mig lite yoghurt i alla fall. Det känns inte som ett lysande drag att ta smärtstillande nu, men jag måste. Höften gör så ont att jag bara vill lägga mig ner och gråta.

Det känns precis som när jag är bakis. Sådär lite skumt illamående, och sådär ont i lederna som jag brukar få. Men som sagt, Roger var ut igår, inte jag. Hallååå. Min kropp kanske är lite schizofren.

Jävla skit, jag har inte tid att bli sjuk nu. Så - jag är frisk. Frisk som en nötkärna! Wohoo!

Jag har suttit och spanat efter resor ner till mosterfoster under sommaren. Jag hade velat åka själv, utan grabbar. Bara någon vecka eller så.

Sen Adrian föddes har jag inte varit ensam så väldans ofta, och jag känner att jag behöver det. Komma bort från vardagen lite, och ladda batterierna. Att få slappna av.

Det tar oerhört på krafterna att ha ont hela tiden. När jag var i Sthlm behövde jag inte ta en enda värktablett. Jag behövde inte ens fundera på det. Det var så skönt. Jag behövde inte känna mig trasig och gammal. Det var helt jäkla underbart. Att få känna sig lite normal en stund.

Och så saknar jag ju er, mina raringar, my precioussss.

Det blev hemmakväll för min del. Roger åkte för ungefär en halvtimme sedan och jag är ensam. Helt ensam! Wohooo!

Jag har lånat lite böcker av Sussi som jag ska ta och börja läsa, jag ska lyssna på musik HÖGT och jag ska nog äta lite lösgodis också och inte göra något som är i närheten av vettigt.

Visst hade det behövt städas och rensas och så, men det tänker jag inte slösa min kväll på. Särskilt inte eftersom jag är handikappad idag också. Jäkla ben.

Nu ska jag leta runt på Spotify och utöka min playlist med lite nya låtar och gamla favoriter.

Jag funderar fortfarande på vad jag ska hitta på ikväll. Just nu lutar det åt att det blir att ligga hemma och slappa i soffan, med plågade och bråkiga muskelfästen. Men lite lockande känns det att försöka dränka alla sorger och besvär i lite alkohol. Men jag har ju några timmar på mig att bestämma mig. No rush.

Vad ska man hitta på tills dess då? Och tills dess att det är dags att lämna kisen hos faster?

Solen skiner, så ett besök på stan hade suttit fint. Kanske passa på att utnyttja mitt presentkort på Intersport för att införskaffa en vårjacka. Våren är ju inte direkt här än, men den lär väl komma nångång... (Och så hade de ett bra erbjudande nu.) Tror minsann jag har någon 30%-rabattgrej till Lindex också. Najs najs!

Bussresa eller skjuts är då frågan. Maaammaaaa, ska du med på stan?

Jag vet inte vad sjukgymnasten har gjort med mina ben... Eller ja, jag vet ju faktiskt exakt vad hon har gjort med mina ben, men varför gör de så ont?! Så länge jag sitter still är det lugnt, men minsta rörelse plågar mig.
Nåja, jag överlever. Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen, eller hur?

Gud vad jag längtar efter att få börja träna igen!
Livet har dessutom underlättats lite av mina insikter och mitt nya mantra, så att börja med nåt annat än bara gymträning känns faktiskt inte helt omöjligt. Kampsportsdrömmen lever vidare, även om kroppen inte riktigt är med på det. Men jag hoppas, tror och vet att jag kommer bli bättre. Något annat alternativ finns helt enkelt inte.

Det finns få reklamfilmer som jag hatar. Alltså verkligen hatar. Men det finns ett par stycken, och den här snubben ligger just nu väldigt högt upp på min hitlist.

Det borde vara skottpengar på de som producerat skiten också.


Och när vi ändå håller på... Vad ända in i glödheta är detta? Skottpengar, I tell you.

Det lilla orosmolnet växte till sig och det verkar blåsa upp till storm.
Satan. Det kan alltid bli värre.

Jag försöker tänka att det kommer att ordna sig, men just nu känns det hopplöst.
Kanske vinden vänder.

On the plus side... Jag fick mina prylers idag, så lite glad är jag i alla fall!

Igår var jag på stan med systrarna Mikko och deras pojkar. Eller ja, Eves stora pojke var på dagis, men han kom sen han också.

Vi lunchade på Rost och jag passade på att fota grabbarna litegranna. De är ju så söta, så man kan liksom inte låta bli. Min egen lilla skitunge var på dagis. (Och jag erkänner att det var skönt att få vara själv en stund.)

Fina pojkar:

"Våren är här!" står det på Aftonbladets startsida. "Upp till tio grader varmt!"

WOHOO, tänkte jag. Såklart. Dumt nog.
Längst ner, bara sådär i förbifarten för det är ju inte så noga, står det att våren inte orkar ända upp till Norrland, där blir helgen fortsatt snöig och kall.

Såklart. Vad tänkte jag med?
Fan.

Adrian saknar Stockholmarna. Han saknar t.o.m mosterfosters katt. Pilske Nils.

Låt mig tillägga att mosterfosters katt är en riktig pain in the ass, som ska gosa med allt och alla HELA tiden. Förutom med Adde då, för Adde är ju en riktig pain in the ass han med, som inte vet hur man ska klappa osv.

Han har ritat "kissenisse" på datorn och ville att jag skulle lägga ut den i bloggen så Susanne skulle få se.

Så varsågod.

Varför ska man alltid vara en sån mes?
När de ringde från sjukgymnastiken frågade hon om det skulle gå bra att träffa en student.

Jag tänkte ungefär
"NEJFÖRIHELVETESTICKOCHBRINN!". Men det sa jag inte. Jag sa "jo, nog ska det väl gå bra". Meeees.

Idag fick jag träffa henne. Och det gjorde faktiskt inget att hon var student. Hon verkade kompetent, och trevlig var hon också.

Det kändes en smula fånigt att stå där i underkläder och böja sig åt alla håll och kanter och bli klämd på.
Hon kollade mina leder, hur jag går och står och så fick jag ligga ner på en brits medan hon höll på att böja mina ben lite kors och tvärs.

Hon frågade vad jag har för mål med sjukgymnastiken, vad som är mitt största problem och ungefär tusen andra frågor. Varför är det så svårt att svara på sånt, fastän man vet?
Det blir mer "öööh, ja... jag vet inte?", samtidigt som flera stycken mer logiska meningar far igenom huvudet.

Efter ungefär en halvtimme var hon klar och jag fick äntligen klä på mig. Hon sa att hon skulle trixa ihop ett träningsprogram åt mig, och på tisdag är jag välkommen tillbaka. Najs!

What to do, what to do?

Jag funderar på lördagen. Lördagskvällen, för att vara exakt.
Roger har spelning med sina gubbar på nån Arran-fest och Adriano Italiano ska få sova hos sin faster. Men jag då? What about meee?

Jag har några alternativ att välja på faktiskt. Jag tänker så det knakar.

Ska jag:
1) Gå på festen?
2) Gå på bio? (Jag har aldrig gått på bio ensam förr, och tänkte att det kan vara najs)
3) Stanna hemma, ligga i soffan och bara njuuuta av att vara ensam?
4) Hitta på nåt helt annat? Måste bara komma på nåt... Kom med förslag!

Idag har varit en bra dag. Det känns som att det inte finns så många sådana nuförtiden.

Jag har faktiskt varit oförskämt glad. Jag har fått ett erbjudande, om man nu kan kalla det för det, som är lockande och som jag inte vill säga nej till (fastän jag vill det litegrann också, för det är lite läskigt) och så har jag fått träffa goa vänner och deras übersöta barn. Hur kan man inte vara glad då?

Jag var faktiskt så uppåt att när jag satt och väntade på bussen så sjöng jag med till musiken (Go Your Own Way - Jennifer Brown) i lurarna. Ingen var där såklart, såå uppåt skulle jag inte ens bli med uppåttjack, men ändå. Jag kände bara att "fuck it" och trallade på. Det var asroligt! Befriande.
Inte så att jag stod och gastade för full hals, men ändå...

Men vem bryr sig, och när allt kommer omkring - vad gör det om hundra år?

Så det har varit en bra dag. Just nu finns bara ett litet orosmoln på himlen. Men det ordnar sig. Problem är till för att lösas!

Det är härligt väder idag med, så idag ska jag strunta i att städa och ge mig ut på stan istället!

Först en lugn bussresa med lite bra musik i lurarna, sen ett besök på stadsbiblio för att lämna tillbaka några böcker och sen ska jag leta efter ett par billiga leggings/treggings tror jag minsann!

Borde kika förbi på skolan också och se om jag kan hitta Kajsa. Behöver prata med henne... typ nyss.

Men först en välbehövlig dusch! Kälkpromenad i dunjacka i strålande solsken är s.v.e.t.t.i.g.t. Ba så ni vet.

Ica Kvantum öppnade här i stan igår, och såklart måste man dit och titta!

Jag tror jag blev lite småkär. Faktiskt.
Vilken underbar butik! Allt kändes så fräscht och fint. Lyxigt nästan. Där blir det nog att handla många många gånger!

Och så ska jag nog fixa en annan grej, om jag bara får mina saker snart!


Såklart hann Roger sticka dit sin mustaschiga nuna precis när jag fotade.

Jag drömmer om ännu en Stockholmsresa. Dels för att få träffa alla raringar, men också för att få flyga! Jag är löjligt förtjust i flygplan och att få åka i dem... I mitt nästa liv ska jag bli pilot.

Kolla bara på bilden jag tog! I'm in heaven! På rikt' ju.

I måndags var Adrians första dag på dagis på säkert en månad eller så. Han har varit sjuk och så har han varit ledig.

En månad är ganska lång tid, och det var motvilligt som han gjorde sig klar för att åka till dagis.
Han sa att han ville vara hemma hela dagen istället, men när jag sa att "när vi kommer och hämtar dig sen så kommer du inte vilja åka hem" så skrattade han till och sa "ja, vi får se!" och efter det blev han lite lugnare.

Och visst, allt gick ju smidigt. Fröknarna hade blivit jätteglada att se honom, och barnen har längtat och frågat efter honom. Det känns najs.

Idag tog vi en kälkpromenad till dagis i det underbara vädret (strålade sol och -8 grader).
När vi kom in på gården var de ute och lekte, och när barnen såg att Adrian kom åkandes slutade de leka och sprang för att möta honom istället.
"Adrian kommer!", "ADRIAN!" och "Adrian kommer igen!" hördes lite varstans ifrån.

Det känns sjukt bra i mammahjärtat att han är så omtyckt på dagis. Att veta att han trivs där, att han har många kompisar och att han faktiskt är saknad när han är borta. Då är det inte jobbigt att lämna honom där fastän han varit borta en månad.

Igår när jag kom för att hämta honom satt han och pysslade. Han höll på att klistra ihop en snögubbe och kletade med en massa lim. En fröken kom för att titta till honom, och när hon såg att jag var där hälsade hon glatt och undrade om inte jag också ville pyssla lite. Hell yeah, tänkte jag och satte mig ner och hjälpte Addeman med snögubben. Det var roligt, och väldigt mysigt. Och det blev lättare att få hem honom efteråt, när man tog det lite lugnt.

Solen skiner fortfarande, och det känns nästan lite vårigt!
En promenad nu (till Ica Kvantum som öppnar idag!) hade suttit fint, men jag måste städa.

Städa, städa, städa.
Jag har nog aldrig tidigare rensat såhär hårt. Jag som är översentimental och ska spara på minsta lilla skitsak. Nu jävlar! ALLT ska bort!

Dagens roligaste Google-sökning hittade jag i en av mina favoritbloggar, och jag måste ju dela med mig.

1. Gå in på http://www.google.se
2. Skriv "Find Chuck Norris" och klicka på "Jag har tur"-knappen.

Jag pratade med Adrian om Stockholm igår. Jag sa att jag vill åka ner till sommaren igen, och undrade om inte han också vill det. It's safe to say att jag inte fick den reaktion jag förväntade mig.

Han blinkade några gånger och ögonen började tåras.

- Nä, jag vill stanna här med pappaaaa!!!

Wtf?

- Klart du får det om du vill. Jag får väl åka själv då?
- Ja... *snyft*

Och så kramade han mig, grät en skvätt och sen var allt bra igen.

Men nog kan jag åka själv, neeemas problemas.
Om nu mosterfoster låter mig komma dit utan barnet förstås, hehe...

Gah! Läste detta på en blogg:
"Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv! Haha, kommer ni ihåg den reklamen?"

Suck. Jag är så jävla gammal och lättirriterad, men ändå... Hallå.

Idag skulle jag ha fått komma till sjukgymnasten, men så ringde de strax innan och sa att min sjukgymnast är sjuk och att tiden måste avbokas. Hon ska ringa mig och boka en ny tid när hon är tillbaka. Typiskt.

Imorgon har jag telefontid med nån läkare.

Eftersom det tog sån tid att få en kallelse till Umeå så ringde Roger dit och kollade vad det är som händer.
Och det visade sig att det inte händer någonting alls!

Läkaren sa att den utredningen kan de lika gärna göra på Sunderbyn, att jag ska inte behöva åka ända till Umeå för det och att de har skickat ett remissvar om det till Sunderbyn.
Men ingen har meddelat mig. Hallå! Kul att vänta i en evighet på ingenting.

Så... imorgon ska jag få prata med nån. Minns inte vem eller vilket sjukhus det var ifrån.

På Sunderbyn har de ju redan kollat min överrörlighet och kollat huden osv, så att åka tillbaka för en till likadan undersökning känns ju lagom kul. Om det nu blir så, men det förutsätter jag. Att de skulle komma ihåg min undersökning känns inte så troligt.
Men om det nu blir att jag måste åka dit igen så hoppas jag att jag får åka snart. Jag vill inte vänta mer.

Inte för att det hjälper mig på nåt sätt som så, smärtan kommer ju finnas kvar, men en diagnos är alltid en diagnos. Det underlättar ju annat att ha det på papper liksom.

På tal om diagnos så hade jag lite ångest först. Tänk om det verkligen är EDS? Tänk om jag är... trasig?
Det kändes deprimerande först, oerhört jobbigt och konstigt. Inte vill väl jag vara en sån där med en sjukdom.

Men sen slog det mig. Är det nu EDS så har jag haft det hela livet. Så det förändrar inte ett skit!
Jag är den jag alltid har varit, jag blir inte någon annan om jag får en diagnos.

Jag är jag, inte någon jäkla sjukdom.

Igår lyckades jag med något jag aldrig lyckats med förut.

Jag slog höftbenet i "handtaget" till kundvagnen när vi var och handlade på Coop.

För det första var jag inte ens medveten om att jag hade höftbenet i den höjden. Jag kände mig nästan lång en sväng.
För det andra - vem FAN slår höftbenet i kundvagnen? Hur lyckas man ens? Va va va?

Andra gången den här veckan som jag väntar på samtal från Guinness Rekordbok.

Jahaja, dags för mer bilder då.

En ganska najs bild av riksdagshuset med tanke på att jag bara fotade lite snabbt, sådär i förbifarten, between skatter.



Irriterande tyskar... Som envisades med att vara ivägen länge. Länge. Och att fota och röka en massa.



Riddarholmskyrkan.



Ze zlottet.



Gustav III. Beroende på hur man ser det (lite lagom snett nerifrån) så var han
visst lite pervo.
Det fanns en kondom i cachen där, den var nog hans...

Är det fredag idag? Eller nähä? Hur vet man om det är fredag egentligen?
(Det finns en länk här under, men den är vit och därför osynlig. Håll muspekaren över så syns den. Måste ordna designen så jag kan välja rätt länkfärg igen.)

Tur att det finns vettiga sidor så man vet om det är fredag eller inte.

Av någon anledning åt vi på McDonalds två gånger, och inte en endaste gång på Max... Mycket illa!

Några fikastunder blev det också.
Adrian visar upp minisemlan som han åt på när vi fikade på Kulturhuset.

Äh, jag ville ju ha bilderna bredvid varandra men det tyckte visst blogg.se var en dålig idé.
Mäh.





Även om det verkar som det så åt vi inte bara onyttigheter under minisemestern.
Susannes köttfärssås, med lök på sidan om, was to die for!

Adde var hur cool som helst med det här med flygning.
Han har ju gjort det ett par gånger redan visserligen... Men ändåååå.
Här läser han safety instructions för säkert tredje gången, och då hade vi inte ens lämnat marken än.



Världens kanske högsta flygtorn.


Hej då Kiruna!

Och hej släkten!
(Som av en händelse var det fyra Engvallare som knep förstaplatserna i miner-man-ska-undvika-på-bild-SM.
På första plats har vi morfar, som gör... nånting.
På andra plats har vi mormor, som tittar på detta nånting och ser lite halvmysko ut.
På tredje plats har vi mosterfoster, som tittar bort. Aja baja.
Och på fjärde plats har vi Emma, som gör en vanlig hederlig uttråkad-tonåring-min.)



Äh, fuck this! Nu har Råger kommit ner från nattningen och vi kan äntligen börja glo mello!
Jag har laddat upp med cola och lösgodis.

Go Salem!

Det känns lite övermäktigt att blogga om Stockholmsresan, så jag får väl ta lite i taget.

Här är några (pyttesmå) bilder på när Adde och Susanne åkte rulltrappa upp och rulltrappa ner inne på H&M i Gallerian. He lööövd it.

Vet dock inte vem det där lilla mongot där bakom är... Var det den typen som åkte med flera gånger, mosterfoster?

Idag har vi cruisat på stan i några timmar.
Adde har som vanligt varit världens snällaste barn och knappt gnällt över nåt.
Han älskade att åka buss och tunnelbana, men han tyckte kaptenen var lite knasig som bara backade hela tiden...
Stadsvisiten inleddes med tå-smärta och skavsår, eftersom jag lånat skor av syster yster. Bra storlek, men de klämde för mycket eftersom undertecknad har breda fötter... Så jag bestämde mig för att försöka spana efter ett par billiga skor.

Först hamnade vi på Gallerian, men hittade inget spännande. Adde och mosterfoster har åkt upp och nerför rulltrapporna hur många gånger som helst. Medan vi andra har letat affärer har han fortsatt leta efter rulltrappor.

Vi lunchade på McDonalds. Jag tog en New York Supreme och Adde fick ett Happy Meal. Och det här skriver jag bara för att göra Roger avis.

Sen gick vi på Skopunkten, och där hittade jag faktiskt ett par skor! Tänka sig, jag som aldrig köper sånt.
Men jag hade ju födelsedagspengar kvar efter mitt frisörbesök, så det blev en försenad present.
Mina tår, som precis skulle begå harakiri, grät och tackade mig. Jag försöker låta bli att ha dåligt samvete över skoköpet, så jag försöker tänka att jag kan ha dem både nu till våren OCH till hösten, fast jag vet ju att jag borde spöa mig själv lite över att jag har dåligt samvete överhuvudtaget.

Adde höll på att avlida i sin Kiruna-anpassade mössa, så vi köpte en tunnare mössa (med Blixten på såklart) och ett par fingervantar/torgvantar (med Blixten på såklart). Supernöjd blev han, och tyckte att han var så snygg. Och det är han ju. Alltid.

Till slut blev det lite för mycket för Adde, det är ju inte helt lätt för en fyraåring att knata omkring i Stockholm i flera timmar, så vi tog vårt pick och pack och for tillbaka till Tyresö.
Adde blev överlycklig, det var ju hem till Susanne han ville hela tiden! Vem behöver gå på stan när man kan vara hemma och leka med världens bästa Tindra?
Igår innan han somnade sa han att han inte vill åka hem, han vill bo här för alltid.

Och who can blame him? Jag har alltid känt mig hemma här nere. När jag åker hit känns det som att jag åker hem, inte bort. Även om allt jag har finns i Kiruna känns det inte som att det är hem vi ska åka på fredag.

Nu ska jag natta barnet och sen äta en massa gott som jag och syrran har varit och handlat. Det är ju en massa bra program ikväll. Toodles!

Nu är vi i hufvudstaden!!

Flygresan gick jättebra. Adrian älskade att flyga, och han tyckte att starten var extra spännande.
Först såg han lite rädd ut, men det tog inte många sekunder förrän han gav ifrån sig ett litet glädjetjut.
Han har spelat spel på mobilen, och jag och syrran har kört lite Hänga Gubbe, så resan var ju över på ett kick.

Vi har varit till Tyresö Centrum och handlat lite, och ätit middag. Annars har det inte hänt så mycket än...
Adrian är kär i Tindra och vill knappt vara med någon annan. Det känns nästan som att jag är barnledig! En väldigt annorlunda känsla måste jag säga... Det känns nästan tråkigt. Nästan.

Snart börjar det bli dags för kvällis och sånt, och när Addeman sover blir det väl film eller nåt annat najs.

Än så länge har vi inga planer för morgondagen, men nåt lär vi ju hitta på!
Ajöken!

Roger, Adrian, brorsan och pappa har åkt iväg till Oinakka för att hämta lite ved så jag blev hastigt och lustigt helt ensam.

SKÖÖÖNT!

De borde inte vara borta så länge, men jag tänkte ändå börja ordna lite inför resan. Tvätta kläder som ska med, och fila lite på min lista över allt som ska packas.
Listan är livsnödvändig, men det gäller ju att komma på allt som ska packas också...

Vi ska ju bara vara borta i fem dagar, men det är ändå en hel del som ska med. För min egen del tror jag att jag vet allt som ska packas, men jag vill inte glömma nåt som Adrian vill ha/behöver ha med.

Nåja, det är inte hela världen om man glömmer nåt, men det känns ju lite onödigt.

Än så länge har vi inte planerat så mycket. Vi har kollat upp så att Skansen är öppet, Adde vill åka och titta på djur!
Annars.... så blir det säkert att knalla på stan mycket, förhoppningsvis shoppa lite och...inte göra nåt alls! Bara ha roligt med Adrian, momster och kusinerna och så träffa gullemormor och morfar förstås!

Återigen ordnar sig saker bara sådär!

Mitt H&M-paket skulle komma först nästa vecka, då vi är bortresta jag och Lillknas. Lite besviken blev jag, för jag ville ju hinna få kläderna innan resan.

Nyss fick jag sms om att mitt paket finns att hämta på OKQ8! Underbart!

Ett bevis för att det jag läser om funkar? Det vore najs om det var på det viset, så jag väljer att tolka det så.

Oavsett vad så är jag tacksam. TACK för att det ordnar sig!

Jag och grabben gillar att surfa runt på YouTube. Man vet ju aldrig vad man hittar, och ibland råkar man ju på några riktiga guldkorn. Musik och dans hör till favoritvideorna.

Om man, som jag, gillar både klassisk musik och metal torde ju detta vara perfekt.



Det grabben älskar mest här i världen är Super Mario, Michael Jackson, metal och färgen gult. Också han hittade en kombo han gillade: Super Mario och death metal.

Det är konstigt att man inte kan sova fastän man är en av världens mest trötta personer.

Igår kväll fick jag så ont i fötterna att jag knappt kunde stå. Till slut strålade det upp till knäna och ryggen. Inte blev det direkt lättare att försöka sova heller.
Jag tror jag somnade vid 1-tiden nångång. Egentligen borde jag gå och lägga mig senast 22, så man får sova några timmar... Adrian har nämligen fått för sig att kliva upp 7 varje morgon. Inte alls farligt tidigt egentligen, men tidigt när man inte kan sova och somnar klockan 1.

Idag har förresten min grabb namnsdag! Vi brukar inte fira sånt, men idag känner jag för att hitta på nåt.
Att fira med tårta och hela den baletten känns onödigt, men kanske vi kan hitta på några hyss och bus i alla fall.

AAARRRRGGGHHHH! Jag kan inte blogga längre. Vad är det för fel på mig?! (Obs - ärliga svar undanbedes/svara ej)

Idag har vi inte gjort ett skit.
Eller jo, varför säger man så egentligen? Vi har inte legat i sängen och stirrat i taket hela dagen. Och då gör man ju faktiskt också nåt. Jaja, skitsamma.

Vi har faktiskt varit på Coop, jag har städat köket och så har vi haft mamma, Emma, Stefan och Pontus på besök. Alltid nånting, och klart mer än att inte göra ett skit.

Jag har börjat skriva en lista på allt som ska packas också. Vad fasen behöver man ha med sig?
Kläder och lite sånt krafs räcker väl? Plus 30 kilo barngrejer.

Jag måste prova att resa utan barn nångång. Jag tror jag hade klarat mig med en ryggsäck då... Betydligt lättare att släpa omkring på!

Grabben längtar tills vi åker, och räknar både dagar och minuter.
Jag längtar också, såklart.

Jag saknar alla (mest en viss person, jag nämner inga namn)(mommo) så mycket att det gör lite ont i hjärtat.
Och så är jag barnsligt förtjust i flygplan och att flyga.

(Ja, jag saknar dig också mosterfoster.)

Nu ska jag sluta skriva en massa strunt och kolla lite Grey's och äta nåt sliskigt.
Fast nu..snart, imorgon kanske, ska jag sluta med sånt, syrran berättade nåt så äckligt idag att mitt sockerberoende självdog.

Idag har jag och Adde hittat den här videon, och vi är lika förtjusta båda två.

Lillknas älskar synkroniserad dans lika mycket som jag!

Igår var vi och besiktade barnet.

Allt gick fint! Synen var perfekt och hörseln likaså, även om det är väldigt svårt att tro...
Han imponerade på BVC-tanten med sina kunskaper om bokstäver och räkning.
"I vanliga fall brukar vi inte räkna såhär långt på fyraårskontrollen, hur långt kan han räkna egentligen?"

Han är på pricken en meter lång, och väger 16 kilo.
Det enda som var lite sämre var balansgången, men han har aldrig gjort nåt liknande förut och då kan det ju vara lite svårt. Hon sa att det märks ju ändå att han inte har några problem med balansen.

Vi tog upp det här med knölen som Adrian har på halsen och en läkare fick komma och klämma och titta lite.
Han sa att det är nog ingen fara, att det mest troligt är en kroniskt förstorad lymfknuta. Han sa att det kan bli så om man har många infektioner som barn, och Adrian har ju haft ungefär triljoner öroninflammationer.
Skönt att veta att det inte är nåt farligt, men han sa att vi måste hålla koll på den litegrann ändå. Ändrar den form eller blir hård måste den undersökas igen.

Nåja, det var skönt att han gick igenom besiktningen i alla fall. Nu är det ett år kvar till nästa gång!

I morse var jag alltså till frisören.

Hon frågade vad jag hade tänkt mig.
Ingen aning, sa jag.
Ingen idé alls, undrade hon lite försiktigt.
Njä, sa jag, lite uppklippt i alla fall.

I övrigt fick hon fria händer, och så satte hon igång.

På en kvart var jag klar. Lite besviken, tror jag att jag kände mig. Det var ju liksom inte såå stor skillnad.
Men hur kan man bli besviken när man inte ens visste hur man ville ha det?

Nu känns det lite som att "Hej! 80-talet ringde och ville ha sin frisyr tillbaka".

Får se om jag kan trixa till det här någorlunda i morgon.
(Och JA, jag har världens längsta utväxt. Den ska åtgärdas pronto.)