Jag hade verkligen ångest över att gå till läkaren idag. Det kändes som att det skulle vara helt bortkastat, nu när de har något att skylla på...

Men jag fick träffa en helt underbar läkare!
Hon var glad och trevlig, och hon lyssnade på mig och vad jag hade att säga. Och hon tog mig på allvar.
Hon kollade t.o.m min överrörlighet, det har ingen annan gjort förut.

Jag hade med mig en lista över alla mina problem och hon läste den, ställde frågor och antecknade. Det kändes bra.
Ganska omgående sa hon att det låter som någon bindvävssjukdom. När jag sa att jag hade läst om EDS och att det stämmer in bra, så nickade hon och tyckte det hon med.

Hon kollade min hud och min överrörlighet, som sagt. Hon pratade med några kollegor och de var alla överens om att jag måste till sjukgymnast i alla fall.
När jag berättade att jag kan sätta ihop armbågarna bakom ryggen utbrast hon "få se!" och Roger sa att hon såg nästan lite imponerad ut, haha.

Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra åt smärtan, särskilt eftersom jag har sån motståndskraft mot smärtstillande. Men jag fick Orudis Retard (haha) utskrivet och ska testa det ett tag i alla fall.

Vi pratade om remiss till Klinisk Genetik också, men hon tyckte att hon skulle skicka remiss till hudläkare först och så får de skicka mig vidare i så fall.
Så det blir att åka till Sunderbyn... nångång. Hon visste inte hur lång tid det skulle ta.

Men nu har i alla fall en läkare konstaterat att jag har misstänkt EDS, så det känns ju som att man kommit en bit på vägen. Nu kanske det händer nåt.

Så - misstänkt EDS, sjukgymastik och eventuell hypotyreos. Jag känner mig frisk och kry just nu...

Nu ska jag tänka på nåt annat och fixa mig lite varm choklad och så ska jag och Roger kolla den spännande fortsättningen på Grey's!
Ha en trevlig kväll (det som är kvar av den åtminstone)!

Jag har funderat mycket på brevet jag fick från läkaren igår. Det behöver ju inte vara något, provsvaren kan ju vara helt okej nästa gång. Men ändå. Det känns lite halvläskigt faktiskt.
Att kanske behöva ta medicin för resten av livet känns ju inte direkt lockande...

Det känns nästan lite dumt att jag har en till läkartid imorgon, men samtidigt känns det som att något annat måste vara fel. Hypotyreos får väl lederna och benen att smälla och krasa och det får inte benen inne i händerna att hamna ur led? Jag ska ändå skriva min lista med problem och ta med den imorgon.
Fast nu kommer de väl att skylla allt på den eventuella hypotyreosen...

Det blir en fullspäckad vecka det här.
Imorgon är det kalas också. Mammas sambos dotter fyller 14, så vi ska väl dit på lite fika och så.

På tordag är det friluftsdag. Vi ska upp mot Abisko och Björkliden.
De som inte har Nk B ska få gå på en härlig vandring, bort mot rallarkyrkogården och så ner till Silverfallet. Det vill jag också, men nä, vi som har Nk B ska ha fjällgeologi... Nåja, det kanske också är roligt.

Och på fredag ska jag till min kontaktperson. Jag är så less på Malmfältens Psykiatri!
Jag var där senast i april, och då tyckte hon att jag verkade må sämre. Hon tyckte att vi skulle ses varannan vecka och hon skulle höra av sig med en ny tid.

För någon vecka sen fick jag en kallelse. Snabba bananer!
Hon ringde mig också och undrade om vi kanske ska avsluta kontakten, eftersom vi ändå ses så sällan. Men undrar varför då?! Prova att ge mig tider, till att börja med.

Men har jag nu hypotyreos, och det är den som har fått mig att må dåligt under så lång tid, då kommer jag att bli jävligt förbannad.

Igår natt lyckades Adrian med något som han bara gjort en endaste gång tidigare. Han ramlade ur sängen.
Eller inte egentligen, för jag lyckades fånga honom, men ändå så trillade han ju över kanten. Tur var att han var inlindad i sitt eget täcke, så han kom ändå inte så långt, hehe.
Men han har faktiskt lyckats med det endast en gång tidigare, och det är väl nästan lite av ett rekord.

Inatt väckte han mig vid fyra. Han låg och snörvlade och gjorde ett så irriterande ljud att jag höll på att bli galen. Han skulle INTE snyta sig, men till slut fick jag nog och brottade ner honom och tvingade honom att fräsa. Och tänk, då kunde han minsann sova gott sen. Till skillnad från mig. Snark...

... från min polske läkare idag.
Jag som trodde att allt skulle se bra ut. Så fel man kan ha då.

Här är brevet, med stavfel och allt:

"Information från Vårdcentarl efter blodprover.

Hej!
Dina blodprover ser ordinärt ut förutom sköldkörtel värde som är på gränsen av normala nivå.
Dem värden kan tyda på påbörjande hypotyreos- det är sjukdom när shöldkörteln producerar för lite hormon. För att vara säkert på diagnosen rekomenderar jag att Du lämnar nya prover om en månad- 091023 kl. 9.00. Remiss är skriven.
Hypotyreos kan vara orska till dina besvär- det framkallar bl.a. trötthet och orsaka generelt och ospecifik smärta.
Mot smärta får Du köpa receptfritt Naproxen och ta den morgon och kväll."

Jahaja. Så jag var ju tvungen att googla lite.
Här hittade jag lite. Och här. Och här också, faktiskt.

"Hypotyreos är vanligare hos kvinnor än män. Det förekommer i alla åldrar, men oftast bland medelålders och äldre människor."

Jag kanske ÄR så gammal som jag känner mig?

Allt börjar falla på plats inför vår helg i Luleå i oktober.
Barnvakt är fixad, tågresan bokad och igår kunde vi äntligen boka hotell också.
Det är samma hotell som vi bodde på för fyra år sen.

Vi åker på fredagen och kommer fram ganska sent, så det blir nog bara att checka in och ta det lugnt.
Sen har vi hela lördagen på oss att hitta på lite grejer innan det är dags för Pablo klockan åtta. Förhoppningsvis har jag råd att shoppa lite, men det är inte så noga.
Efter Pablo blir det nog någon drink eller något på stan, förhoppningsvis tillsammans med lite sällskap.
Och sen har vi nästan hela söndagen i Luleå också innan tåget går hemåt igen.
Jag hoppas att vi hinner cacha litegrann också.

Gissa om jag längtar!

Jag blev hemma med en snorig grabb idag. Han har inte feber, men han sa med ynklig röst att han inte orkar gå på dagis idag så vad fan. Han får vara hemma en dag och vila lite, och så blir det dagis imorgon.

Nu har han piggnat till ganska mycket, och är nästan sitt vanliga glada jag. Han har varit sur hela morgonen, men man kanske blir det med snor i hela skallen.
Vi har lekt med lego och nu håller han på att bygga en koja i soffan med alla kuddar.

Kolla bara vad jag fick vakna till! Adrian kommer bli överförtjust.
Själv hoppas jag att det smälter snabbare än snabbt...

Bullmamma Sofie har handlat.

Kolla så söta de, min grabb och hans bästa vän, var igår när vi var på stan.

Det blev ingen bussresa upp på stan idag. Linda och Pontus kom förbi, så vi åkte med dem istället.
Först bjöd jag på lunch, och grabbarna tyckte om maten. Sen fick de lite godis och blev höga på socker, men de hade ju roligt i alla fall.

Lite trist att det inte blev bussresa, för det hade Adrian älskat, men jag tror att han var ganska nöjd över att få åka med Pontus i baksätet på Lindas Volvo.

Och shoppat har vi gjort. Adrian har ju varit duktig med pott-ormen så han fick välja en leksak.
Först ville han ha en polisstation för 300 och så en liten dator för 500 kronor, men till sist föll valet på en grävmaskin för 129 kronor.

Efter stan så fick vi skjuts till mamma, och där är vi än.
Adrian är supernöjd med sin grävmaskin och har lekt med den non stop. Den står bredvid hans tallrik nu när de sitter och äter...

Och vilken normal familj vi är ändå. Föreställ er bara;
Jag och syster spelar Chicago. Adrian leker med sin grävmaskin. Mamma lagar mat.
Vi spelar färdigt och jag bläddrar i kokboken och Emma sitter och ritar. Jag hittar ett kycklingrecept som verkar smarrigt och Emma ritar tyska fångläger.
Vi har lite sjuk humor, min syster och jag.

Det som började med en liten sommarstuga utvecklade syster snabbt till en gaskammare, och så fortsatte det därifrån. Annars brukar nog inte gaskammare ha gardiner... Men vad vet jag.



Man ser lite av vårt Chicago-spelande (jag var Gunvald och Emma Larsson) och lite annat kludd.
Spana in snubben med skottkärran!

Emma hälsar att hon inte är så ond som man kan tro.

När jag hade hämtat Adrian igår så kom vi på att vi skulle gå på Ica. Mest var jag på jakt efter den nya Ballerina med smak av pepparkaka, men tänkte kolla om det fanns något annat (vettigt) som vi behövde.

På vägen dit går man förbi min gamla skola. Raketskolan.
Och där finns ju även det fritids som jag hade praktik på, då jag tog ett sabbatsår från skolan.

Jag började ju Natur det året, men jag var så skoltrött och mådde inte så bra, så det blev lite för mycket och så fick jag gå IV ett år istället. Och då hade jag praktik. Det blev på Raketskolans fritids eftersom syrran hade börjat ettan det året och gick där när skolan slutat. Då kunde jag ju gå med henne på morgnarna och så fick hon gå hem med mig på eftermiddagen. Och jag fick vila från skolan. Perfekt.

Jag började tänka på det igår när vi gick förbi. Under alla år som jag mådde dåligt så räknar jag året på fritids som ett av det bästa. Jag har bara bra minnen därifrån. Jag hade roligt där.

Igår slog det mig att det är tio år sedan. TIO. Jag började gymnasiet för tio år sedan.
Jag känner mig gammal idag.

Gaaah!
Som vanligt var jag inte trött igår och jag lyckades inte somna förrän vid halv två kanske, efter att Adrian vaknat till och bråkat med mig lite.
Sen skulle han bestämt upp 05.36. Härliga tider.
VARFÖR kan han inte sova när man är ledig?!

Pappa slog en pling tidigare på kvällen. Han var på väg till Ö&B och undrade om vi behövde något.
Jag kunde inte komma på något först, men sen sa jag att han kan ju köpa någon glass om det finns. Adrian älskar Sandwich och det var ju helt klart läge för lite fredagsmys.

Precis när jag lagat middag kom han in i köket, och lastade upp två glassar, en 2-liters Cola och en 500 grams chipspåse på diskbänken. Nu har vi både fredagsmys och lördagsgodis. Tack pappa!

Imorgon känner jag för att överraska grabben och göra honom glad, så vi kanske tar bussen upp på stan. Beror på hur han mår och om han orkar, han har varit lite snorig den senaste tiden.
Men om han bara orkar så åker vi upp på stan och så går vi och köper en leksak. Han har fyllt hela pott-ormen med klistermärken igen! Min duktiga unge!

Nu ska jag ta och lägga mig i soffan och kolla Arkiv X och vila tills Roger kommer hem.
Jag har skippat värktabletterna nu på kvällskvisten eftersom de bara finns två kvar, och de vill jag spara så jag har imorgon på morgonen. Det börjar kännas lite varstans nu att jag inte har "knarkat". Men å andra sidan så kan jag ju inte göra det heller hur länge som helst... Suck.

God natt!

Ja, vad ska man säga? Tänk aldrig att något går bra. Då går det snart tvärtom.
Ni vet. Vad händer sekunden efter att man har tänkt att "wow, jag har inte grisat ner min vita tröja än"? Precis.

Adrians toalett-boot camp har gått ganska bra den senaste tiden. Hemma har det knappt hänt några olyckor, och de har minskat rätt mycket på dagis. Ibland får man med sig en påse hem, ibland tre, men oftast ingen.

Idag låg det en påse och väntade på Adrians hylla när jag kom och hämtade honom.
Nästan stolt sa han att han hade kissat ner sig...

På vägen hem tänkte jag att "men hemma går det ju faktiskt ganska bra, det har inte hänt några olyckor på länge". Och precis där gjorde jag fel. Jag skulle aldrig ha tänkt den tanken.

På bara två timmar har han lyckats med att bajsa ner sig en gång, och kissa ner sig två.
Tänk aldrig att något går bra.

När jag vaknade i morse var jag sjukt trött och kroppen kändes helt stel. När klockan ringde för tredje gången satte jag mig upp och sträckte på mig, för att mjuka upp kroppen lite.
Då small det. Bokstavligt talat.

Först i armbågen, sen i axeln, sen i höften och som en fin avslutning krasade det i nacken. Behöver jag ens säga att det gjorde ganska ont...
Så det var bara att pallra sig ner och plocka fram lite Ipren och Alvedon. Och det blev ingen skola heller. Fan!

Efter att vi lämnat Adrian på dagis så har vi slappat och ätit frukost framför tvn och True Blood.
När smärtan avtog litegrann så for vi till Mekonomen och kollade lite, de hade "premiär" idag. Sen blev det en snabb lunch på Thai Take Away innan vi stressade hem för att Roger skulle hinna göra sig klar för jobbet.

Nu ligger jag i soffan och funderar på att kolla bort ett avsnitt av Arkiv X eller något innan jag hämtar hem huliganen. Men först mer piller, värken börjar smyga sig på igen.

Toodles!

- Mamma, ska vi mäta våra fotar?

Gårdagen var ganska bra, och morgonen också. Lite ont hade jag, men... lagom ont, om man kan säga så.

Efter svenskan idag for jag på stan med Roger för att luncha lite på Rost. Vi tänkte äta på Hälsobaren, men där var det ju smockat...
Först gick det bra, men efter ett tag kände jag hur det började göra ont i höften och i käken.
Värken i käken blev till huvudvärk och så började jag få ont i händerna.
Till slut hade jag så ont i händerna att jag knappt kunde använda besticken. Tur att jag beställde en grillad baguette, de kan man ju äta med händerna...

Så det blev att åka hem och ta piller istället för att åka tillbaka till skolan. Det känns så dumt och onödigt. Jag vet ju att det var lika bra, jag hade ju inte orkat göra nåt i skolan ändå, men ändå känner jag mig så dum.

Nu har tabletterna börjat verka och jag har inte så ont längre. Musklerna är aldrig avslappnade, men nu klarar jag mig åtminstone. Nu sitter jag och samlar kraft till att hämta hem busen. Igår fick jag ont i knäna av den korta promenaden, men jag hoppas att det går bättre idag.

Annars händer nog inte så mycket idag. Jag och grabben ska väl äta middag, och sen blir det nog att busa lite och kanske skämma bort honom med en glass.

Vi hade så roligt för någon dag sen, han och jag. Soffan var vår båt, och han var kapten.
Han lastade upp lite leksaker och så for vi ut på havet!
Efter en stund fastnade båtarna i leran och då fick vi simma i stället. Så jag tog honom i famnen och så simmade vi till kylen och fiskade lite kvällsfika. Sen simmade vi till badrummet och borstade tänderna, och sen simmade vi vidare till sängen. Vi läste Bajsboken och så somnade han bredvid mig i sängen. Kan det bli bättre?

Det var något jag skulle skriva om, men min hjärna har lagt av...

Jag har haft alldeles för mycket grammatik idag (har haft = perfekt) och nu på kvällen har jag försökt förstå något av kemin, skrivit några mail och läst lite i boken vi fick på svenskan. Suck!

Jag och Adrian åkte (imperfekt) till mommo efter middagen. Vi har fikat och spelat lite spel på datorn och haft det trevligt. Skönt att komma hemifrån en stund, det är så tråkigt att bara sitta ensam hemma.

Nä, jag ska ta (futurum) lite värktabletter så de hinner börja verka innan jag ska sova.
Jag började fundera på om jag var smärtfri tidigare, men nä - jag hade ju faktiskt ont i nacken. Jag är bara så van vid det, så lite ont och spända muskler har blivit normalt. Först när jag har riktigt ont känner jag att jag har ont. Skumt.

God natt!

Roger ringde och efterlyste mina provsvar idag.
När jag lämnade prov för en vecka sen sa det att det skulle gå fort att få svar och att läkaren skulle ringa upp mig.

Yeah right.
Kvinnan som Roger fick prata med kunde inte se alla provsvar, men de hon kunde se såg bra ut. Såklart, vill jag säga. Jag kan ju förstås vara sjuk utan att veta om det, men det känns då inte som så. Jag känner mig frisk.

Läkaren var ju helt insnöad på att jag skulle ha ont av antingen förkylning, träningsvärk eller nedstämdhet...
Men jag är inte förkyld, jag känner skillnad på ledvärk och träningsvärk och jag är verkligen inte nedstämd.
Jag tror t.o.m att jag mår bättre än vad jag har gjort på... ja, hur länge som helst.
Visst har jag dåliga dagar fortfarande, men vem tusan har inte det?

Roger förklarade i alla fall att jag har fortfarande problem, att jag fortfarande har ont och att jag har haft det i flera flera år. Att jag är överrörlig men också har en massa andra symptom. Han berättade att vi misstänkte att det är EDS eller fibromyalgi.

Och jag fick en ny läkartid! Det trodde jag inte.
Nästa onsdag ska jag till en ny läkare. En kvinnlig läkare. Och hon är inte från Polen så hon kommer förhoppningsvis förstå vad jag säger och inse att jag har ont.

Jag har ju inte ont precis hela tiden. Eller jo, lite ont har jag alltid, men det har blivit som normalläge för mig. Jag minns inte hur det känns att inte ha ont någonstans.
Men det gör inte tokont precis hela tiden. Och då, när det inte gör sjukt ont, så känns det som att jag kanske bara överdriver... Att det inte är så farligt, att läkaren inte kommer ta mig på allvar.
Jag hoppas att hon kommer göra det.

För ibland gör det verkligen sjukt ont, och den senaste tiden har det varit extremt.
Så ont som jag har nu ibland har jag aldrig haft förut. Till och med i käken får jag ont, det känns som att muskeln krampar och är hård och så blir det till en helt hemsk huvudvärk.
Jag tycker det känns jobbigt att knapra piller hela tiden, men jag står inte ut utan dem.

Nu har jag en vecka på mig att skriva en lång lista på alla mina problem. Bäst att sätta igång.

Jag har lovat min skadade och handikappade karl en sovmorgon, och snart är det dags att väcka stackaren.

Men som alltid när man lovat bort en sovmorgon, ja då ska grabbhalvan upp före fan själv.
Varför kan inte han också tycka att det är skönt att sova på morgnarna? Han behöver ju inte sova bort hela dagen, men han kan ju sova till åtta åtminstone...

När han är tonåring och sover bort hela dagen, då ska jag försöka minnas det här... och njuta av att han sover som en gris, och inte klaga så mycket.

Undra om man borde bli orolig för grabbens kvinnosyn...?

Igår kom han till mig med en liten miniräknare, som han hittat i en påse med grejer som jag tänkt skänka till Röda Korset.

- Det här är min minidator.
- Vad roligt. Vad gör du med den då?
- Jag spelar skjuta-spelen.
- Vad skjuter du på då?
- Fruar!

Han satt med den ganska länge sen. Man skulle skjuta dumma ankor och dumma hästar också, men mest skulle man skjuta fruar... Då fick man 100 pengar!

Dagis är stängt i två dagar. Jag minns faktiskt inte ens varför, men det är ju skitsamma.
Idag var det inga problem eftersom Roger jobbar eftermiddag men imorgon blir det knas med tiderna. Så imorgon är vi hemma tillsammans, alla tre. Åtminstone till klockan 13.30 ungefär, sen är det bara jag och kisen.

Idag har jag haft Nk B, och jag tror det blev någon slags härdsmälta i huvudet.
Vi håller på med kemi nu, och det är ju inte världens lättaste ämne om man säger så.
Det är elektroner hit, valenselektroner dit, jonisering, oktettregel och gud vet vad. Det bara snurrar i skallen på mig. Jag tog hem alla papper för att se om jag kan jobba bättre hemma. Om inte annat så har jag ju Google...
En klen tröst i eländet är i alla fall att jag inte verkar vara ensam om att tycka att det är svårt.

På torsdag ska vi ut "på fältet". Vi ska ut på myren och samla prover.
ATTANS att jag inte äger ett par stövlar. Oj oj OJ vad synd. Det ska bli så tråkigt att stå och se på när de andra, de som har stövlar, får anstränga sig. Moahaha!

Jag fick hem ett extrablad idag också eftersom jag missar matten imorgon. Sannolikhetslära fortfarande. Jisses.
Förlåt, men så roligt är det ju faktiskt inte med träddiagram.

Min hjärna protesterar. Den kräver vila, annars säger den nog kanske upp sig med omedelbar verkan.

Roger jobbade extra igår och skulle sluta vid 16-tiden nångång.
Strax efter ett nångång, tror jag det var, så ringde han mig. Han hade klämt fingret och hade så ont så att han känt sig svimfärdig... Så han skulle till akuten, och så skulle han komma hem efter det.

Jag tänkte väl inte mer på det och var väl mest glad över att han skulle komma hem tidigare så jag slapp vara ensam med grabben. Roger är ganska duktig på att slå sig och ha så ont att han tror att han ska dö.

Det visade sig att något faktiskt var brutet.
Hans första benbrott någonsin och så har han brutit... fingertoppen!
Det ska till en Roger för att klara av något sånt.

Men nä, nu ska jag alltså försöka vara snäll i tre veckor medan han är halvt rörelsehindrad. Försöka, var ordet.
Som jag sa till Roger, och som de sa i Kindereggreklamen - "Det går ju faktiskt inte".

Igår var vi då och tittade på när Noa dopade sig.
Adrian är överförtjust i Noa. "Min Noa", säger han.

Det gick bra i kyrkan. Adrian var tyst och snäll, det enda ljud han gav ifrån sig var när han åt äpple eller ställde någon nyfiken fråga. Det hade kunnat vara värre...
Jaaa, man ska väl inte äta äpple i kyrkan kanske men jag tänkte att det låter mindre än att man sitter och tjatar och bråkar...
Och Noa var ju faktiskt också duktig under dopet. Och supersöt såklart i sin dopklänning.

Jag försökte fota lite, men jag gav upp efter första bilden. Det är ingen mening att fota där med så dålig kamera, det är alldeles för mörkt.

Gott fika var det också, och kul att kolla på alla presenter som alla hade köpt.
Adrian lekte mest med Elias och hade roligt. Han var riktigt svettig när vi åkte därifrån sen...

Efter att Roger hämtat oss åkte vi på Coop för att köpa lite lördagsgodis och sånt.
I kassan passade Adrian på att berätta åt kassörskan att "Nooooa har faktiskt döpas idag".

Det blev aldrig att äta godis igår, för det blev ju alldeles för sent. Så det blir söndagsgodis idag, efter att vi städat och gjort lite annat roligt...
Ha en bra söndag!

Idag ska vi på dop!
Världens sötaste Noa ska döpas, och det får man ju inte missa.
Jag tror att allt har ordnat sig med skjuts, och allt är frid och fröjd. Bara jag inte glömmer presenterna...

Jag och Adrian ska hinna städa, luncha och bada har jag tänkt.
Får se hur mycket vi hinner med. Jag känner mig seg idag.

En sovmorgon hade jag ju hoppats på, men Adrian hade andra planer.
Han vaknade med ett ryck 06.30.

- Mamma, kom och lägg dig i min säng!
- Nä, jag får inte riktigt plats där... Kom du hit istället...
- Nä, kom till min säng!
- Nej, jag tänker inte göra det. Ta din kudde och kom hit och lägg dig.
- Då vill jag kliva upp istället! Kliv upp nu mamma!
- Jaja....

Han är bara lite bossig, hehe.

Nu ska vi äta frukost!

(Adrian protesterade när han såg att jag skrev just "Adrian" tidigare och hälsar att han heter Kokos idag.)

Jag räknade matte B ensam igår. Sofia, den lyckliga saten, har ingen skola på fredagar...
När jag öppnade boken och insåg att jag kommit till "komplementhändelser" satt jag som ett frågetecken en stund... Sen kom Ursila och hjälpte mig och hon förklarade så att jag faktiskt fattade någonting!
Det kändes lite coolt måste jag erkänna.

Om B är komplementhändelse till A så är P(A) + P(B) = 1

Hah!
Sen fick jag göra lite praktisk matte, och det var faktiskt riktigt roligt. Det är läääänge sen jag har känt att matte är roligt... Jag gjorde träddiagram till höger och vänster, men sen om det faktiskt blev rätt vet jag ju inte än :P

Efter skolan gick jag på stan med Eve. Jag shoppade lite till Adrian och så gick vi och tog en fika på Rost.
Min kropp är trasig och mina axlar gjorde obeskrivligt ont bara av att bära en sketen påse. Suck! Roger kom när han slutade jobbet, och fick ta över påsbärandet.
Eve åkte iväg för att hämta Elias, och jag och Roger gick på... ja, Rost....  Roger åt sushi och jag drack lite te.
Sen hittade jag faktiskt en väska till mig själv också, som ska fungera som skol-/sköt-/allt-i-allo-väska.
Det blir nog najs... Det var något lite halvfult tryck på den, men det får duga.

Igår var en bra dag!

Det kändes rätt bra när jag vaknade, så jag bestämde mig för att försöka klara mig utan värktabletter idag.
Jag har dock lärt mig av gårdagen, så jag tog med mig en karta Bamyl för att vara på den säkra sidan. Värken kan ju verkligen komma från ingenstans.

Än så länge är det inte så farligt, ena foten gör ont och jag känner av ryggen lite men det är inte olidligt.
Däremot fick jag istället världens värsta mensvärk, så jag har suttit och plågats under lektionen. Nu har tabletten äntligen börjat verka, och jag slipper ha alltför ont i alla fall. Kanske orkar jag med sista lektionen i alla fall.

Nu ska jag sitta och uggla med Sofia och Åsa en stund innan lektionen börjar.
Bara en halvtimme kvar av lunchen nu... Snark.

Jag är effektiv idag. Innan klockan 06.45 hade jag packat Adrians väska med extrakläder, lagt fram de kläder han ska ha idag, borstat tänderna och håret och t.o.m lagt fram de kläder jag själv ska ha sen när jag har duschat.
Hoppas jag kan vara effektiv senare idag också, då kanske det blir något gjort här hemma.
Det har inte blivit så mycket städat den senaste tiden, av en viss anledning.

Hmm... Det är 4,7 grader ute. Jag vill ha sommaren tillbaka!
Adrians överdragsbyxor hänger blöta i torkskåpet, så han får klara sig med långkalsonger idag. Känns inte så bra, men det måste ju funka. I morgon ska jag på Lindex och kolla om jag hittar ett par till, så det finns ett par extra när det händer olyckor. Det är billigt att ha barn...

Blåser gör det också. Tråkväder. Men visst är det mysigt med höst... Åtminstone när man får sitta inne och göra en brasa eller sitta under en filt och dricka te och tända lite värmeljus.

Förresten kom Noas doppresenter idag! Skönt att de hann komma, det hade blivit så trist annars.
Hoppas nu bara att han (och hans päron) kommer gilla dem :)

Underbara gulliga Noa. Han är så SÖT så jag får ont i tänderna.

Är det inte dags snart?
Jag kommer inte ens behöva lördagsgodis.

Jag har alltid haft lätt för att blöda. Minsta lilla småsår kan blöda hur länge som helst.
Att dra ut tänder var just därför ingen höjdare, t.ex...

Blödningsbenägenhet och blodprov kan ju tänkas vara en ganska dålig kombination, men jag har aldrig varit med om det som hände idag. Nej, det är inte så allvarligt som det låter, bara ovanligt.

Sköterskan var duktig. Hon tyckte att jag kan ju titta bort medan hon sticker, men nä, jag vill ju se.
Det kändes knappt när hon stack mig, och när blodet sprutade ut i rören i sin vanliga superhastighet frågade hon om det går bra, om jag mår illa... Ingen fara, sa jag.

Efteråt fick jag trycka på det lilla såret så att det skulle sluta blöda, och det gick bra. Det syntes då ingenting och hon satte på ett plåster.
Efter en stund började det göra lite ont, men det syntes inget blod igenom plåstret och jag tänkte att det var väl bara plåstret som stramade och gjorde lite ont.

När jag vaknade efter en välbehövd vila (huvudet, nacken och käken gjorde så ont så jag tog smärtstillande och gick och la mig), så hade Roger kommit hem och jag gick och satte mig med honom i soffan.
Då kände jag igen att armen gjorde ont och eftersom jag trodde det var plåstret som gjorde ont så drog jag bort det.

Och jag hade visst blodat en massa. Fast under huden bara. Som sagt inte så allvarligt, men ovanligt.
Bara för att jag trodde att det kanske hade blivit bättre, så har det blivit värre. Just my luck.

Det verkar vara akut brist på svenska läkare. Eller åtminstone läkare som klarar svenska.
Jag var säker på att jag skulle få komma till en dansk läkare, som vanligt, men nä. Jag fick träffa en polsk läkare, som var beredd med både ett svenskt och ett polskt lexikon på skrivbordet. Redan där kände jag att jaha...

Jag förklarade att jag har ont i benen och i armarna mest, att det kommer och går lite men att det har varit värre den senaste tiden.
Han undrade om jag har "sån där muskelvärk man kan få när man springer".
Visst, jag kan inte mycket om sånt här, men jag känner faktiskt skillnad mellan led- och muskelsmärta och träningsvärk.

Sen fick jag blunda och peka på näsan med först höger och sen vänster pekfinger. Han kollade om jag kunde "runka" pannan (hahahaha) och så kollade han mina reflexer.
Och sen är det väl det mest logiska att klämma på buken och lyssna på lungorna när någon har ont i armar och ben.

Men nä, allt verkar fungera som det ska (duuuh).

Roger försökte förklara att jag är överrörlig, att det kanske är därför jag har ont.
Då sa läkaren bara nåt om att man kan ju få ont om man är förkyld också.

Sen kom det jag väntat på - "Sen kan man ju få värk om man är nedstämd".

JAG ÄR INTE NEDSTÄMD och jag har inte ätit medicin på snart fem år. Hur länge ska den här jävla skiten förfölja mig? Jag kan ha andra problem, och jag har inte ont för att jag är ledsen FÖR I HELVETE.

Jag fick lämna fyra rör med blod, och han skulle ringa mig om proverna visar något.
Jag är beredd att satsa pengar eller någon smärtsam kroppsdel på att proverna inte kommer visa något annat än att jag är frisk.

Så jag är besviken, minst sagt. Så här mycket strul för att få en läkartid överhuvudtaget, och så är det helt jävla bortkastat.

Nu har jag äntligen fått en läkartid! Imorgon är det dags.

Det känns jobbigt att gå dit. Sen när har man blivit tagen på allvar där?
När jag kom in akut med ont i magen för ett par år sedan, och låg och grät av smärta, då började de fråga om hur det går i skolan och hur det är hemma...
Det vet ju alla att om det står "deprimerad" i journalerna så är ju allt per automatik psykiskt och/eller psykosomatiskt. Då kan man ju faktiskt inte ha ont på riktigt, man kan inte ha andra problem. Rätt coolt egentligen. Magiskt nästan!
Så vill du slippa kroppsliga plågor - bli deprimerad! Då är allt bara på låtsas ändå.

Jag håller på att skriva en lista med alla mina problem. Annars glömmer man ju mer än hälften av allt man tänkt ta upp. Listan håller på att bli läskigt lång. Jag är nog uppe i 10-15 punkter än så länge, jag har inte vågat räkna.
Det känns som att jag har glömt en massa saker... Jag får putsa på den där läskiga listan under kvällen.

Imorgon har jag en lektion, men den missar jag ju såklart.
Idag hade jag också bara en. Matte B. Jag kände mig rätt smart idag med, åtminstone tills jag fastnade.
Mamma Mattelärare ska få hjälpa mig med ett träddiagram sen...

Efter matten skulle jag knalla upp på stan för att få skjuts hem av Roger, men slog följe med Sofia och fick se deras fina lägenhet. Sen ringde Roger, så jag hann aldrig gå på stan. Men det var kul att få se lägenheten i alla fall, och jag blev lite avis på deras "bio", hehe.

Nä, nu borde man fixa middag. Vi tänkte vänta tills syrran kom, men så ändrade hon sig och skulle inte komma. Väldigt tråkigt, även om det låter riktigt vettigt att stanna hemma och plugga istället. Duktig syster!

Det känns som att jag har legat i soffan i en evighet. I ca fyra timmar i alla fall, vilket ju nästan motsvarar en evighet.
Jag har kollat några avsnitt av Lipstick Jungle och jag kom mig faktiskt upp ur soffan två gånger där emellan någonstans, för att fixa lunch och sen popcorn och något att dricka.

Nu är jag inte yr längre i alla fall. Skönt att få ut det där "knarket" ur kroppen. Aldrig mer.

Och det blev ingen läkartid idag heller.
Roger ringde primärvården och sen akuten, som sen ringde primärvården och till Roger.
Men det fanns inga tider. Tydligen har de minskat ner på alla tider nu när svininfluensan går.
Det är väl en bra idé, om alla hade kunnat undvika att drabbas av andra problem...
Kvinnan som Roger pratade med förstod i alla fall att jag behöver hjälp, och hon skulle återkomma imorgon. Förhoppningsvis med en tid åt mig.

Fast just nu vill jag bara skita i det och ge upp.

Det känns som att jag bara klagar i bloggen när jag väl skriver något. Förlåt, jag ska försöka sluta med det.
Hjärnan vill inte riktigt fungera och jag kommer inte på något annat att skriva om. Det är bara svårt att tänka på något annat än det onda ibland.

Nåja. Idag ska vi på 20-årskalas.

Min plastsyster fyllde år den första, men eftersom hon annars är i Norge och jobbar så har vi inte kunnat fira henne.
Hon är visst här på blixtvisit och jag fick reda på igår att det skulle bli kalas, så det blev ju lite kris med present. Men världens bästa Lotta är min räddare i nöden och ställde upp och hjälpte mig fastän hon fortfarande är lite krasslig.

Och vi har ju blivit bjudna på dop också! Världens sötaste Noa ska döpas på lördag så dit måste vi ju och kika.
Jag tror Roger jobbar då, men jag och Adrian får gå själva. Jag vet inte riktigt hur vi ska ta oss dit bara, men det löser sig. Och det är väl än värre kris med den presenten, men det löser sig nog också. Jag tror att jag vet vad jag ska köpa, frågan är bara om den hinner komma fram i tid.

...
Förresten så måste jag bara klaga liite.
Jag fick nämligen ingen läkartid nu heller. Roger hade ringt primärvården men inte fått någon tid. Så han ringde akuten, och någon skulle ringa primärvården igen och sen ringa tillbaka till Roger. Vadå struligt?
Tur att det är så enkelt att få en läkartid i den här stan. Man måste vara frisk för att vara sjuk...

Idag mår jag dåligt. Riktigt dåligt.

Igår kväll hade jag jätteont, mest i armarna faktiskt. Jag brukar inte ha så ont i armarna just, men det riktigt strålade från armbågarna och ner i händerna.
Jag tog lite Citodon, eftersom all vår värkmedicin är slut, och det skulle jag inte ha gjort.

Redan när jag gick och la mig mådde jag lite halvskumt, men jag hade fortfarande ont.
Och när jag vaknade och satte mig upp så snurrade allt och jag blev så yr och illamående att jag fick lägga mig ner igen.

Jag fick verkligen använda alla krafter jag hade för att få iväg grabben till dagis. Flera gånger medan jag var där så kände jag mig yr och fick sätta mig ner.

Nu har jag i alla fall fått i mig lite frukost, så nu kan det väl bara bli bättre?

Roger ska ringa och försöka få en läkartid till mig idag. Får se om det går bättre den här gången...

Mamma hittade en sjukdom som faktiskt stämmer in bra på mig. Fibromyalgi.
Så nu misstänker vi att det är antingen det eller EDS. Jag läste att många med EDS först fått fibromyalgi som fel diagnos.

Roger tror inte att det är EDS, för att det är en så pass ovanlig sjukdom. Och det låter väl rimligt.
Men det är så mycket som stämmer in bra där också. Alla problem med överrörligheten, sår, blödningar och ärr, huden och såklart smärtan.
Vad jag vet så gör inte fibro så att man kan få ihop armbågarna bakom ryggen, t.ex...

Jag hoppas nästan att det är nåt fel på mig, så man kan få en diagnos och äntligen få veta vad det är som gör ont.
Det är ju ingenting som har kommit plötsligt, jag har ju alltid haft de här problemen. Det är bara smärtan som har blivit värre.

Det känns jobbigt att gå till läkaren, jag hatar det verkligen, men jag orkar inte ha det såhär längre. Jag är less på att vara 26 men känna mig som 86.

Men läkarna här har nog hittat sin legitimation i ett flingpaket, och jag blir väl hemskickad med Alvedon ändå.

Idag har jag och Adrian släpat med oss mommo till brandstationen.
Eller ja, det var ju faktiskt mamma som körde, men ändå.

De hade "öppet hus" och Adrian har ju varit tokfascinerad ända sedan de hade brandbilsbesök på dagis.

Adrian tar en fika på brandstationen.

Vilhelm, en av Adrians bästisar, var också där! De åkte höööögt upp tillsammans med mamma/mommo.

14 meter, av 32 möjliga. Adrians andra "resa", men han tyckte det var lika spännande nu. Han är så modig, min lilla kille. Aldrig att jag hade vågat när jag var 3 år...

Han fick en egen liten brandmanshjälm och lite pysselböcker.
En riktigt rolig dag har det varit!

 

Jag är inte den som går till läkaren i första taget.
Mina erfarenheter är inte de bästa och jag går inte om jag inte verkligen behöver. Allt är ju psykiskt ändå...

Men det här funkar inte längre. Jag har alltid lite ont i kroppen, men det här känns löjligt.
Jag får ont av att gå och jag får ont av att sitta. Allt knakar och krasar och lederna är helt hopplösa. Det känns som att allt vill hoppa ur led mest hela tiden.
Jag gjorde piroger till middag idag, men det var svårt. Mina händer klarar inte av att knåda en deg längre. Det gör bara ont och jag har ingen kraft alls.

Roger ringde sjukhuset idag för att försöka fixa en tid åt mig.
Men nä, se det gick minsann inte.

Det går ju svininfluensa nu. De har restriktioner, sa hon som Roger pratade med. Det är ju onödigt att komma nu om det inte är akut. Är det inte akut kan man ju kanske komma sen, man kan ju vänta ett tag.

Roger undrade om man inte får ha andra sjukdomar under tiden som svininfluensan härjar.
Jooo, det fick man ju men hon hade inga tider. Vi ska prova att ringa igen på måndag och se om jag får någon tid då.

Visst, jag har haft ont länge och jag är ganska van.
Men den senaste tiden har det ju blivit värre och jag vill inte äta smärtstillande varenda dag. Jag är konstant trött för att jag har så ont och för att musklerna jobbar hela tiden med att hålla allt på plats.

Och hur länge ska man vänta? Svininfluensan lär ju inte försvinna i första taget. Ska jag boka in en läkartid till nästa sommar nångång?

Så nej, det är inte akut, men jag vill gärna ha hjälp nu ändå.

Idag fick vi äntligen ett nytt fast schema. Alla har personliga scheman och mitt är nästan löjligt slappt.

Måndag: 08.30 - 11.35
Tisdag: 12.30 -13.55
Onsdag: 10.10 - 11.35
Torsdag: 10.10 - 13.55
Fredag: 8.30 - 11.35

Hur ska jag orka?!

Jag har en ny hobby.
Jag har börjat läsa artikelkommentarer på Aftonbladet.

Visst låter det nördigt?
Men det är faktiskt riktigt underhållande att läsa alla sarkastiska, puckade, roliga, smarta, samhällskritiska, onda och barnsliga kommentarer.
Det har faktiskt gått så långt att jag har planer på att skaffa en egen användare där.

Anonymt förstås, så ingen vet att det är jag som skriver sådana där sarkastiska, puckade, roliga, smarta, samhällskritiska, onda och barnsliga kommentarer.

Igår kväll hade jag stora planer. I morse var jag halvdöd och jag vaknade som aldrig riktigt sen heller, så jag har legat i soffan i stort sett hela dagen. Det var de planerna. Jag känner mig ganska värdelös, men äh, det kommer ju fler dagar.

Idag har jag sjukt ont i nacken igen. Jag förstår inte riktigt vad det beror på. Förut bar man ju omkring på grabben och snedbelastade mest hela tiden, och då var det ju inte så konstigt att man har ont. Men nu bär jag ju inte på honom så ofta längre.

Det slog mig idag att det kanske är överrörligheten som gör det?
Jag har ju ont i ryggen, höften och knäna varenda dag också, men nacken är värst. Ibland gör det så ont att jag nästan mår illa. Nu har jag i alla fall upptäckt Voltaren Gel, den funkar ganska bra.
Jag brukar sällan ta smärtstillande, inte ens Ipren eller Alvedon, men den här smärtan står jag fan inte ut med.
Voltaren Gel känns iaf bättre än att knapra en massa piller.

Nä, nu ska jag sluta klaga och gå och fixa lite kvällsfika istället.
Strax Idol ju!

Imorgon ska jag göra något vettigt här hemma.

Skolan började först 12.30 idag, så jag fick en härlig sovmorgon.

Roger väckte mig inte ens, utan jag fick sova ända tills jag vaknade (helt otroligt va), och det gjorde jag 10.23 för att vara exakt.
Eller ja, ska man vara helt exakt så vaknade jag första gången vid 7, när grabbarna klev upp. Sen igen 7.45 när de for till dagis, tredje gången vid 9.20 och seeeen 10.23. Men det är ändå sovmorgon.

Jag hade matte B för första gången idag.
Det går riktigt bra med tanke på att jag inte räknat matte på sisådär 6 år, och än så länge känner jag mig nästan lite smart. Men det vänder väl sen, jag har ju inte börjat med algebra riktigt ännu.

Jag och Sofia arbetade in morgondagens mattelektion också, så imorgon är vi lediga hela långa dagen! Hur skönt är inte det?

Jag ska nog försöka göra något vettigt imorgon. Kanske göra klart i förrådet, städa och rensa lite. Kanske möblera om hela övervåningen. Jag känner mig kreativ, som alltid på kvällarna. Det har mest troligt gått över till imorgon bitti, men den som lever får se.

Nu ska jag kolla kvällens Idol, och sen blir det sängen. Sov gott!

Adrian provar att gå i pappas gräsklippande fotspår.

Min treåring är som treåringar är mest, och just nu är han väldigt förtjust i ordet "bajs". Det är hysteriskt roligt, och i varje mening kan man smyga in ordet "bajs" (alternativt "skit") minst en gång.

Som när man ska testa sig fram om vilka ord man får använda. (Nu har vi konstaterat att "bajsmamma"/"skitmamma" inte är okej,  att "bajskorv" kan användas till att beskriva en mängd olika saker, och att man inte kan äta flingor som ser ut som bajs.)

Som när man läser sagor.

- "Idag är Labolina en ko." Vad säger kossorna, Adrian?
- Bajs.
- Jaha... Jaja. "Idag är Labolina en liten, vit och farlig...."
- Hund! En bajshund. MORRRR!
- "Och när Labolina låg i sängen funderade hon på vad hon ville bli nästa gång hon inte ville vara Labolina längre. Vad tror du hon ville bli?"
- En BAJSKORV! Haha!

Och såklart när man bara umgås sådär i allmänhet.
Som idag, när vi fick skjuts hem från marknaden. Lotta och Jimmy vinkade och sa hej då, och Adrian vinkade tillbaka och ropade:

- HEJDÅ BAJSOLLAR!

Nu ska jag ta och göra mig färdig för sängen, så jag kan lägga mig och sova med min lilla skitunge.
En ny dag och vecka väntar. God natt!

Det blev inte så mycket städning igår, och inte idag heller för den delen.
Men hallen och köket är i någorlunda skick i alla fall, och tvättat en massa kläder har jag gjort.
Det kommer ju fler dagar... Jag har, min vana trogen, gjort en lista på allt som ska göras så jag inte glömmer något.

Idag har vi varit på marknaden med the Lasus. Väldigt skönt att komma ut en sväng och få se lite annat, måste jag säga. Idag lyckades jag faktiskt köpa något också. Te, såklart. Chili/mandarin och Piña Colada.
Det ska bli spännande att testa sen.

Jag fick mina saker som jag beställt från IKEA också. Hur lyxigt är det inte med personlig leverans, hehe. Lotta var dit igår och köpte med sig lite saker åt mig. Snällt va?
Saker till bakning, förstås.

Jag försökte locka hit lite sällskap med de nya te-sorterna och så vaniljsnäckor, men det ville sig icke. Mamma ville hellre stå och rensa 20 liter lingon. Hon tycker inte om oss, snyft snyft.

För övrigt så har jag återigen drabbats av inredningsdrömmar. Drabbats låter som något dåligt, fast det är det väl på sätt och vis, för jag har ju inte råd att fixa det jag vill...
Men jag har i alla fall klurat och funderat och nu tror jag att jag vet hur hallen ska se ut. Så om en herrans massa månader av sparande så kommer det bli najs. Hoppas jag.

Nu är det snart dags för kvällis och nattning, och sen har jag kvällen för mig själv. Det blir nog också najs.

Vi har varit på Coop och ätit middag och köpt det heliga lördagsgodiset.
Syster följde med också, och nu sitter vi här och myser och äter gott. Hmm, kanske lite vin också... Inte till Emma, mamma :P

Nu ska jag vara social tror jag.

Jag väcktes av att Adrian kom och la sig bredvid mig i sängen. För första gången någonsin kom han smygandes, utan att säga ett ord. Annars brukar han sätta sig upp i sin säng och gnälla lite först. Mysigt var det, även om vi inte somnade om. Han ville bara bygga kojor och busa, men det är ett ganska angenämt sätt att vakna på.

Idag ska vi städa, har jag bestämt. Det behövs verkligen, och på köpet så blir ungen sysselsatt. Han vill så gärna hjälpa till, och vem är jag att tacka nej till en alldeles egen slav?

När Rodriguez vaknar ska vi iväg och köpa lite lördagsgodis också. Lördagsgodis är, som Jennie sa, heligt och jag och Adrian kan behöva lite belöning efter allt slit.

Om vi nu kommer igång vill säga. Först borde jag nog fixa frukost.

Förresten så strular blogg.se. Som vanligt. Jag kan inte se nytillkomna... grejer. Är det någon annan som har problem eller är det bara min blogg som är cp?

Idag har jag en lektion. Eller ja, en halv faktiskt, för halva lektionen går åt till schemagenomgång skulle jag tro.
Sen är det äntligen helg! Kanske att jag slinker förbi marknaden en sväng efter skolan... Man måste ju passa på när man får gå i lugn och ro, utan huligan.

Jag trodde mina ben och fötter skulle vara lite döda idag, men det känns ingenting av gårdagens vandring. Inte ens träningsvärk. Jag är nästan lite besviken...
Men det var ett bra träningspass ändå, och jag blev glatt överraskad över att jag har min kondis kvar. Härligt!

Jag funderade på hur det var förut när man hade friluftsdagar.
Aldrig hade man vettiga skor eller kläder, och jag var alltid avis på de som fick ha varm choklad och kakor med sig.
Underbara mamma gjorde ju alltid matsäck då, men det hade man ju inte vett att uppskatta och det var alltid så tråååkigt med te och smörgås. Nog lyckades man tigga till sig någon kaka av kompisarna men det var som inte samma sak. Jag ville ju ha EGET!

Så nog märktes det att man har blivit vuxen. Eller ja, nästan i alla fall.
Jag hade vettiga skor och nästan för mycket kläder istället för för lite. Man inser att ryggsäck faktiskt is the shit, och jag hade te med mig frivilligt. För te är ju faktiskt också the shit. Och inte ens en liten kaka hade jag med mig, utan smörgåsar och en banan!

Så när man äntligen är stor och får göra som man vill, då gör man som mamma ändå ;)

Det bådade inte gott inför dagens friluftsdag. Igår ösregnade det.
Men solen sken idag, och det var varmt och härligt. Vilken tur man kan ha!

Vi har vandrat upp till Ädnamvaarestugan idag. Inte alla, men ganska många var vi ändå som kämpade oss dit.
Jag ville ju fortsätta ända till toppen, men det får jag väl göra någon annan dag. Underbar utsikt var det hur som helst, och jag går gärna dit själv nångång också.

Hmm... Nästa vandringsmål blir nog kanske Kaisepakte.

 

 

Det var en seeeg dag i skolan idag. Men det är väl skönt med sådana dagar också ibland...
Om inte annat så har man ju fått höra lite underhållande saker. Eller hur, Sofia? ;)

Efter skolan kom Roger och hämtade mig och så åkte vi på Telia. Vi kom på att vi skulle kolla när mitt abonnemang går ut, och det visade sig att det går att förlänga om sisådär någon dag eller två. Vips så stod jag visst i kö till en iPhone! Det är lång väntetid, men då hinner jag ju spara ihop en slant också. Najs najs!

Jag lagade så god middag idag också, jag måste bara skryta lite. Det är kul när man experimenterar och så blir det bra.
Först skivade jag potatis och la dem i en ugnsform, hällde över olivolja och så på med finhackad färsk basilika.
Medan det fixade sig själv i ugnen (okej, jag rörde om lite då och då) stekte jag fläskfile och kryddade med diverse goda kryddor, och så gjorde jag en egen sås till, på creme fraice, färsk basilika, vitlök och svartpeppar.
Åååh, vad gott allt blev! Det är så kul att laga mat. Roger sa att han ska lägga ner sin matlagningskarriär.

Nu ska jag ta en snabbdusch, och sen blir det nog sängen. Måste upp tidigt imorgon och fixa matsäck.
Vi har friluftsdag imorgon, och är det bara fint väder så hänger jag på och knallar nog hela vägen till Ädnamvaare.
Ha en bra kväll!

Jag blir galen på att ha ont i nacken hela tiden! Förlamande ont nästan, och nackvärken blir till huvudvärk och så är jag sur och grinig för att jag har så ont.
Och så lägger vi till alla andra diverse smärtor också, så blir det finfint.
Just idag är det fötterna och höften som är värst.

Tacka fan för Voltaren Gel. Thank you, thank you, thank you!

Nu ska jag duscha, så slipper jag stressa med det imorgon bitti. Jag hoppas det blir en bättre dag imorgon.

Det blev att sjukanmäla sig idag.
Tänkte försöka in i det sista, men till slut så kändes det som att det var lika bra att stanna hemma. Det är väl ingen mening att sitta i skolan med ont i magen. Förhoppningsvis är det bättre till imorgon.

Igår kväll fick jag ont i halsen, bara sådär från ingenstans. Jag och Roger skämtade direkt om svininfluensan såklart.

Det finns visst några smittade här i stan, och några ligger t.o.m på intensiven.
Jag måste vara naiv, men jag trodde inte att den var här än.

Men vaccin? Jag tror inte det. Varken för min del, eller någon annans.

Rent instinktivt vill jag såklart göra allt för att skydda min grabb, men det känns helt galet att ge honom något som inte är ordentligt testat och som inte ens ger 100%-igt skydd (som bara håller i några månader).
Vem vet vilka biverkningar det kan ge?
Det känns som att hela grejen är överdriven.

Ska ni vaccinera er?

Det här med nya situationer har alltid varit jobbigt för mig. Som nya räknas även de saker man gjort förr, men inte på ett tag. Då blir det jobbigt igen. Som att åka buss. Andra åker buss som om det vore ingenting, men jag tänker helt enkelt för mycket.

Igår var det dags för den första bussresan på nästan tre månader.
Först efter ungefär halva resan slog det mig - skulle inte det här vara jobbigt?

Inte en enda tanke hade jag haft på att det skulle vara jobbigt. Inte en tanke på eventuella saker som kan gå fel.
Jag kan inte ens bekriva hur häftigt det kändes att inse att jag kanske håller på att bli bättre.

Fast helt bra är jag ju inte. Det kändes tydligt i hela kroppen när vi gick igenom vad vi ska arbeta med inom Svenska B. Fast hon bara pratade om att hålla föredrag och tala inför klassen så började kroppen reagera.
Hjärtklappning, svettningar och muskelryckningar. Fastän det inte känns lika jobbigt som förut, så reagerar kroppen likadant med panik och vill bara fly. Det känns jobbigt och väldigt tråkigt att det fortfarande är så, och det förtog lite av lyckokänslan på bussen.

Men nångång ska väl jag också bli normal?